Josh Thomas växte upp i staden Newport i södra Wales.
– Pappa var flygingenjör under kriget och lappade ihop jaktplan. Sedan drev pappa speceriaffär och tog hand om min mamma som hade MS.
Josh Thomas gick i katolsk skola där han läste latin, vilket han senare haft stor nytta av många gånger i livet.
– Alla elever var ganska fattiga. De som var begåvade hade chans att få stipendium och läsa vidare. Resten försvann in i den lokala stål- och gruvindustrin.
Josh Thomas visade sig snart vara en av dem som fick läsa vidare. Han studerade till sent in på nätterna, och specialiserade sig på matematik och fysik. Målet var Oxford med alla sina spiror och torn:
– När jag fick mitt stipendium visste jag knappt vad ett universitet var. Vi hade ingen studievägledning i Wales på den tiden.
I Oxford mötte han den brittiska överklassens söner, som på sublima sätt gjorde narr av dem med annan bakgrund.
– Sådant hade inte varit en del av mitt tidigare liv. Det var en enorm kulturkrock att komma till Oxford – och inte minst att sedan återvända till Wales. Jag hade bytt klass ordentligt, och det brittiska arbetarklassystemet tillät inte så stora hopp, säger han sakligt.
Josh Thomas lyser upp när han beskriver känsan av frihet och oberoende han kände på det klassiska lärosätet.
– Jag kände mig enormt privilegierad och fri. Jag träffade en personlig ”tutor” en timme i veckan, resten av tiden skrev och läste jag på egen hand. Inga lektioner var obligatoriska. Tiden i Oxford gav mig en klar känsla för kunskap.
Kärleken tog honom till Sverige, och 1969 kom han till Uppsala på ett postdoc-stipendium. Han slogs av att bildningsnivån allmänt verkade vara högre i Sverige än i England och Wales.
– Det kändes som om alla kunde prata med varandra om allt.
I Uppsala blev han forskningsassistent på Kemiska institutionen och fick även driva egna projekt. Han skrattar när han minns sitt första anslag:
– Jag var besviken för att jag fick så lite pengar, så jag tänkte hoppa av och läsa till läkare i stället. Men då fick jag veta att detta bara var ”en fot i dörren”, och att det nog skulle bli högre anslag senare. Och så blev det, säger Josh Thomas som under de första Uppsalaåren föreläste om svenska förhållanden för utländska studenter för att lära dem de kulturella koderna. Det tog honom själv runt fem år att lära sig dem.
Vid Uppsala universitet gjorde han internationell karriär, tog bland annat fram lithiumbatterier till telefoner och blev professor i kemi.
– Fast det är bilbatterier som blev min grej, säger Josh Thomas.
Sin hustru Irena, som har polskjudiska rötter och en liknande akademisk bakgrund, träffade han i samband med en konferens vid Balatonsjön i Ungern 1974. Inför sin pensionering bildade de företaget Lifesize AB, och han strålar när han berättar om det nya batterimaterial paret fått fram för lagring av förnybar energi – sol, vind och vatten – i batterier.
– Det är kul och viktigt att kunna göra något av grundforskningen. Senare i sommar kommer en maskin från Kina till företaget för att göra batterielektroder.
För Josh Thomas är arbetet lika med hans stora intresse.
– Jag anser inte att jag arbetar. Att forska är en livsgärning och en fantastisk förmån. Jag njuter av att ha begåvats med vetenskaplig intuition – och av att kunna lita på den.
Så här på sommaren kopplar makarna gärna av vid torpet i Edsbrotrakten.
– Det är en annan värld ”på landet”, och jag drömmer hela tiden envist om att koppla av. Men mest klipper jag gräset och undviker fästingar, säger Josh Thomas som firar 70-årsdagen med släkten i Wales.