Själv beskriver han sig som en enkel grabb, uppvuxen i en arbetarfamilj i Västerås i ett hus som hans morfar byggt. Han berättar om stödjande föräldrar och en fritid fylld av fotboll och bandy.
– Fast idrotten la jag av med, för alla kamrater blev mycket duktigare än jag.
I stället började han läsa mycket, och kanske inspirerad av Jack Keruacs ”On the Road” liftade han till Paris som 16-åring. Han återvände emellertid till hemstaden där han tog studenten 1963 .
Sedan flyttade han till Uppsala för att plugga. Det blev 2,5 fil kand, huvudsakligen inom nationalekonomi, ekonomisk historia och juridik. Han jobbade extra på Ulleråker och vid barn- och vuxenpsykiatrin på Akademiska. Han engagerade sig i vänsterrörelsen, dels inom FNL, dels som maoist.
– Allt som inte överensstämde med vår syn på verkligheten kallades borgerlig propaganda. Jag la av när jag fattade att vi sysslade med diktaturkramande.
Lennarts intresse för människor gjorde att han började som vikarierande vårdare vid Uppsalafängelset. Efter några år gick han en assistentutbildning, och började sedan vid Mariefredsanstalten. I slutet av 70-talet jobbade han på Hall, där hårt belastade brottslingar satt, däribland Lars-Inge Svartenbrandt Ferm.
– Han satt isolerad hela tiden. Han gillade sällskap. En gång frågade jag varför han gjort sina brott. Han svarade att det var ett sätt att försörja sig, säger Lennart.
Lennart minns också de högutbildade knarklangarna från andra länder.
– De var inte missbrukare själva utan ofta begåvade killar som avtjänade långa straff.
Efter åren på Hall började han 1982 vid Bärby ungdomshem, som föreståndare för en öppen avdelning med kriminella och missbrukande ungdomar i åldern 16–20 år – ”det mest explosiva som finns”.
– Bärby var en annorlunda verklighet. Våld och hotelser hörde till vardagen. Det var det svåraste arbete jag någonsin haft. Jag ville lita på ungdomarna och bygga förtroenden, men blev lurad. De bröt överenskommelser och det kändes jobbigt, säger Lennart som beklagar det psykoanalytiska tänkandet som var förhärskande på den tiden.
– Att förklara att ”barndomen ligger bakom” kunde ursäkta det mesta. Tack och lov är det KBT som gäller nuförtiden.
1989 slog han in på en ny bana, som biträdande chef för den expanderande flyktingförläggningen i Österbybruk som då tog emot många exjugoslaver. Han var också med och startade nya enheter i Tierp, Karlholm och Lövstabruk.
– Det var ett roligt, stimulerande och spännande arbete. Vi jobbade för förändring och förnyelse, inte minst inför hotet om privata alternativ, säger Lennart Frimodig och berättar stolt att man lyckades halvera personalen genom att de asylsökande själva fick ta större ansvar.
Under åren blev han alltmer inne på att fokusera på den enskilde asylsökande, på vad som händer efter uppehållstillståndet och hur vägen in i Sverige ser ut.
1994 startade han tillsammans med Aram Afsahi och Carlos Toledo Kunskapsbolaget Integra som förmedlar kunskaper om svenskt samhälls- och arbetsliv. De började jobba med arbetslösa invandrare i lågkonjunkturens Kista i samarbete med arbetsförmedlingen. Sedan dess har många invandrare i olika delar av landet fått kunskaper i svenska och samhällskunskap via Integra.
– Jag har fortfarande kontakt med några av de allra första eleverna.
Efter några år i Kista etablerade företaget sig i Uppsala i slutet av 90-talet.
– Det har varit både toppar och dalar under de här 20 åren. I sån här verksamhet går det mode, och i dag är det inte lätt att konkurrera med de stora aktörerna som ofta lovar mest och är billigast. Och de som ska köpa in tjänsterna kan ofta inte värdera vad som är realistiskt.