Göran växte upp vid S:t Knuts torg i Malmö, ”och vi tillhörde den allra fattigaste delen av arbetarklassen”, beskriver han.
– Pappa var reparatör på Folkets park. Han fick lön varje torsdag, och då var maten hemma slut, säger Göran som minns hur hans mamma väntade i hallen på faderns hemkomst för att kunna gå och handla.
Göran tillbringade fritiden med att läsa – och började som sjuåring spela på ett hemlånat piano.
– Mamma lärde mig noterna. Mina föräldrar köpte ett piano till mig som de betalade av på i åtta år. Jag blev med tiden ganska duktig och fick spela under morgonbönen på gymnasiet.
Han berättar hur föräldrarna uppoffrade sin egen bekvämlighet för att han och hans bror skulle läsa vidare.
– Far hade gärna velat studera själv, och bli läkare, säger Göran som minns hur hans pappa satt på sängkanten och berättade om duktiga doktorer i vita rockar.
– Redan när jag var tre hade jag bestämt att jag ville bli doktor. Hade han inte inpräntat detta i mig hade jag nog blivit ingenjör, säger Göran som tyckte om matte och fysik i skolan.
Han började läsa medicin i Lund, den ende av 60 studenter med arbetarbakgrund.
– Jag smälte aldrig in i gruppen. De andra hade ett helt annat sätt att umgås och skämta, säger Göran som började 1971 sin karriär som narkosläkare/intensivvårdsläkare.
– Det var precis rätt för mig att arbeta med de svårast sjukaste människorna, att få dem som hotar att dö över krisen.
Som läkare jobbade han sedan sig upp genom landet. De sista åtta åren innan han fyllde 50, fram till 1995, tjänstgjorde han som narkosläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Göran märkte att han inte var rädd för att prata med döende människor. Ibland frågade han sig om han helt enkelt var känslolös.
– I efterhand har jag förstått att det berodde på att jag inte var rädd för döden. Och det berodde på att jag som litet barn själv hade en stark Nära döden-upplevelse (NDU). Jag minns besvikelsen över att tvingas återvända till livet.
1975 kom Raymond Moodys uppmärksammade bok om NDU-upplevelser ut i USA. Göran läste den, och kände vagt igen vissa upplevelser. Av en slump hamnade han via vänner på ett föredrag om NDU i Stockholm som hölls av svenske författaren Jan Pilotti om en nyare bok om NDU. Göran kontaktade Natur & Kultur och erbjöd sig att översätta den boken till svenska. Förlaget accepterade och boken Vi upplevde döden som kom 1986 blev ett genombrott för NDU-litteratur i Sverige.
– Medan jag översatte började jag känna igen upplevelserna mer och mer.
Det ledde till en sidokarriär som översättare och förordsförfattare. Idag har han översatt ett tjugotal böcker om NDU och närliggande ämnen, och ytterligare 60 bäcker i olika ämnen.
Göran började parallellt med jobbet på Akademiska att föreläsa om NDU över hela Sverige, och småningom även i Norden och USA. Hittills har det blivit runt 600 föreläsningar, och karriären fortsätter. Han har även framträtt i otaliga tv- och radioprogram och skrev självbiografin Allting finns, som handlar bland annat handlar om egna NDU-upplevelser.
– NDU-upplevelser kan inte förklaras vetenskapligt. Men jag skulle samtidigt inte drömma om att tolka dem som bevis på evigt liv.
1995 sa han upp sig från sin tjänst, i 50-årspresent, för att på heltid arbeta med andra saker.
– Anledningen till att jag engagerade mig vara att många som upplevde att de haft NDU trodde de var galna. Rätt många läkare höll med. Personerna hade ofta tigit med sina upplevelser i årtionden, säger Göran som i samband med föreläsningarna talat med tusentals människor. Han får många hundra brev i ämnet om året.
– Människor vill berätta och få sin upplevelse bekräftad. Ibland har NDU förklarats med mediciner som skapar hallucinationer, men det har visat sig att mediciner snarast minskar förekomsten av NDUm , säger Göran som också berättar att det är vanligt att många upplever att de möter döda anhöriga.
– De flesta tiger om det.