Att någon fyller 65 år är egentligen inte mycket att uppmärksamma, slår Peter Egardt fast det första han gör. Han går ju inte ens i pension.
– Jag har nyligen gått med på att sitta kvar två år till, berättar han när vi hälsar på i privatbostaden på Uppsala slott.
Den var nyrenoverad när han och hustrun Lena flyttade in våren 2010.
– Vi fick vara med och bestämma färger på väggarna och tapeter här i vardagsrummet. Det blev rätt likt hur vi hade haft det i villan i Nacka.
Sedan tidigare hade Peter Egardt en god insyn i näringslivet i Uppsala, eftersom han hade varit chef för Handelskammaren i Stockholm i 15 år som under hans ledning hade slagits ihop med Uppsvenska handelskammaren. Även hans insyn i universitetsvärlden och politiken menar han har givit honom en god grund för att ta ansvar för utvecklingen av Uppsala län.
En sak han är nöjd över är att han har varit med om att göra Länsstyrelsen mer serviceinriktad och mindre byråkratisk. Inte minst behövs det när länet växer och det måste byggas en massa nya bostäder.
– Jag har kommit överens med samtliga kommuner i länet om att vi ska ordna fram 25 000 bostäder på fem år. Jag tror att det ska kunna gå, säger han.
Ett annat område Peter Egardt brinner för är life science-industrin. Han drömmer om att Uppsala ska bli ett ”Sveriges Boston” där hela världens läkemedelsindustri ska finnas representerad.
Peter Egardts engagemang för universitetsvärlden märks tydligt. Han har suttit med i samtliga statliga högskoleutredningar sedan mitten av 1970-talet och som doktorand i nordiska språk i Lund var hans plan att bli professor. Men deltidsjobb och politik kom emellan.
– Sedan tror jag inte att jag har det tålamod som krävs för att vara forskare, tillägger han.
Det politiska intresset väcktes som en motreaktion på 1968 års vänstervindar i studentvärlden.
– Det brändes studentmössor i Lund och man protesterade mot värnplikten. När jag beklagade mig över det sa mina vänner åt mig att sluta klaga och göra något åt det i stället.
Sagt och gjort. Han gick med i Högerns ungdomsförbund, som senare bytte namn till Moderata ungdomsförbundet, och blev så småningom kommunpolitiker. Han engagerade sig även i kårpolitiken och var 1974 vice kårordförande vid Lunds universitet. Två år senare blev det borgerlig regering i Sverige och Peter Egardt fick förfrågan om att komma till Stockholm och jobba.
– Jag tackade nej under stod vånda. Men tre år senare blev det en ny Fälldinregering och då började jag jobba i ekonomidepartementet åt Gösta Boman, berättar han.
Ekonomiministern Gösta Bohman skulle bli den första av många partiledare för moderaterna som Peter Egardt kom att arbeta mycket nära.
– Jag har jobbat med Bohman, Adelsohn, Bildt och Bo Lundgren. Även Fredrik Reinfeldt hann jag träffa på en del.
När moderaterna hoppade av regeringen 1981 blev Peter Egardt istället partiets kanslichef i riksdagen. Och när Carl Bildt blev statsminister tio år senare blev han statssekreterare åt denne och ansvarig för att hålla samman koalitionsregeringen..
– Jag hade varit med och förberett maktövertagandet så det kom inte så oväntat när Carl ringde och frågade, berättar han.
De tre åren i regeringen, med bland annat finanskris, beskriver han som oerhört intensiva och spännande. Men att han själv har jobbat i riksdagen utan att vara riksdagsledamot och i regeringen utan att vara minister är ingen slump.
– Min drivkraft har alltid varit att påverka samhällsutvecklingen och det tycker jag att jag har haft en större chans att göra på det här sättet. Men det kanske är lite hemskt att säga egentligen.