Hann med 24 år på "Wickes"

Britt-Inger Östblom är född i byn Giltjaur i Sorsele i Västerbotten, och hennes barndom illustrerar väl strukturrationaliseringen på 1960-talet. Bristen på arbeten i inlandet gjorde att familjen flyttade från den lilla byn till Sandviken, där hennes pappa fick jobb på järnverket.
Britt-Inger Östblom kom som femåring till Sandviken och ett höghus, där det bodde många barn i samma ålder som hon själv.
I bostadsområdet fanns även ett lokalt bibliotek. Britt-Inger Östblom tyckte om att läsa som barn, och gick ofta dit för att låna böcker.
- Jag minns att jag sträckläste alla Femböckerna. Senare började jag låna på Sandvikens stadsbibliotek.
I dag kan Britt-Inger Östblom förundras över barndomens bibliotek, och hur det över huvud taget kunde existera.
- Det är fantastiskt att tänka sig ett bostadsområde med eget bibliotek.

Läsningen har alltid varit Britt-Inger Östbloms följeslagare i livet, och de välfyllda bokhyllorna i vardagsrummet vittnar om litteraturintresset.
Däremot lade hon i ungdomen inte ner samma energi på skola och läxor som på nöjesläsning, vilket hon i dag kan beklaga.
- Jag var tyvärr lite slö. Senare i livet har jag insett att jag hade kunnat göra från mig bättre.
Direkt efter gymnasiet började hon på första jobbet, på General Foods i Gävle.
- Jag paketerade kryddor. Det var kul att få börja jobba, trevligt att få lön och spännande att flytta till Gävle.
Där träffade hon sin blivande man, som var från Sandviken, men bodde i Uppsala.
Paret flyttade dit 1981. Britt-Inger Östblom var 21, och hade dittills förknippat staden med studenter.
- Det kändes pirrigt att komma hit. Jag hade inga kompisar, men framför allt inget arbete.

Hon hade inte behövt oroa sig. Tiderna var annorlunda för 30 år sedan. Den andra vardagen i stan var hon på anställningsintervju hos Almqvist & Wiksells. Hon fick börja på bokbinderiet veckan efter.
- Helt otroligt. I efterhand låter det som en saga, speciellt när man tänker på hur arbetsmarknaden ser ut i dag.
Att hon fick börja på en så stor arbetsplats som A & W innebar att hon snart började lära känna folk i stan.
- Många av dem som jag umgås med än i dag är tidigare arbetskamrater.

Britt-Inger Östblom jobbade på A & W i 24 år. Hon engagerade sig i den lokala fackklubben i mitten av 80-talet, och talar med tillgivenhet om de erfarna grafiker hon lärde känna under de åren, klubbordförande Bjarne Svärd, Lennart Söderberg och Berit Bengtsson.
- Lennart Söderberg var en mentor för mig. Han var duktig på att ta in oss som var nya.
2005 fick Britt-Inger Östblom och de andra anställda uppleva företagets tredje - och sista - konkurs.
- Man kunde se på ledningen att det var något på gång, och att det var allvar nu. De vågade liksom inte möta oss.
Sedan berättar hon om den dystra dag då alla maskiner började flyttas ut, men också om hur bra klubben ordnade med avslutningslunch för personalen.
- Fast det skulle egentligen ledningen gjort. Det fanns folk som jobbat på "Wickes" i 30 år och mer. Man kan inte bara låta folk gå hem, utan ceremonier.

Efteråt har hon tänkt mycket på den speciella sammanhållningen på A & W. Dels umgicks många utanför arbetet, dels såg facket som sin uppgift att skapa gemenskap.
- Man gjorde saker för personalen, arrangerade utflykter och aktiviteter, bjöd på mat vid årsmötena. Ledningen uppmuntrade, men det var på golvet engagemanget fanns.
Britt-Inger Östblom upplevde en kort period av arbetslöshet innan¬ hon i augusti 2005 började arbeta i Eriksskolans bespisning. Sedan 2008 är hon kokerska på Karljohansgården.
- Har man inte varit utan jobb är det svårt att föreställa sig hur det är. Allt försvinner, tryggheten, det sociala - allt som har med framtiden att göra.

Hon sticker inte under stol med att hon ogillar regeringen.
- Jag tycker att det som skett den senaste tiden är vansinnigt, med enorma skattesänkningar för hög inkomsttagare samtidigt som långtidssjuka och arbetslösa får betala. Att vara arbetslös är otroligt tufft psykiskt, och att då dessutom stå utan försörjning - hon skakar på huvudet.
Så här års börjar Britt-Inger Östblom se fram mot bandysäsongen (är man från Sandviken så är man).
- Jag tittar gärna när Sandviken spelar på Studan, men det händer faktiskt att jag går på andra matcher också. Jag följde till exempel Sirius rätt intensivt under en tid förra året när det gick riktigt bra för dem.

Hann med 24 år på "Wickes"

Britt-Inger Östblom kom från Sandviken till Uppsala på 80-talet, och fick jobb på sin andra vardag i stan. Hon arbetade i 24 år som grafiker på Almqvist & Wiksell, innan företaget gick i slutlig konkurs 2005.