Hans bästa tid är nu

Det är inte så ofta man på denna plats kan publicera ett scoop, men det kan ske denna gång eftersom Stefan Parkman under intervjun meddelade att han just mottagit medaljen Litteris et Artibus ur Konungens hand.
– Det känns kolossalt hedrande och inspirerande!
Stefan Parkman är väldigt mycket en Uppsalas son, är född här, men framlevde några småskoleår i Enköping. Redan där fick han börja spela fiol och slapp som de flesta musikskolebarn meritera sig för det genom att först traggla med blockflöjt eller mandolin.
– Jag var dessutom med i Enköpings simsällskap och tränade flitigt. Nuförtiden blir det mest bara plaskande vid badstränder, men jag har kvar en jäkla massa simborgarmärken i lådan!

Sedan kom han till Uppsala, när hans far blev rektor för Fjellstedtska skolan, där också hans mor arbetade som lärare i engelska och latin. Själv gick han dock i Balderskolan och sedan på Skrapan, där han också en tid var ordförande i elevrådet.
– Hela min skoltid spelade jag fiol och här i Uppsala kom jag dessutom in i Domkyrkans gosskör. Det är ju slumpens skördar. För om jag hade blivit kvar i Enköping är det inte alls så säkert att mitt intresse för körsång hade uppstått, säger Stefan Parkman.

I Gosskören var han sedan med tills han fick göra ett avbrott för målbrott. Avbrottet förlängdes också på grund av en stipendieresa till USA, där han bodde i familj och gick i skolan.
– Det var ett litet Örsundsbro i Michigan, några mil från universitetsstaden Ann Arbor, där det fanns en ungdomssymfoniorkester, som jag var med i, berättar han vidare.
Tillbaka i Uppsala tog han så småningom studenten, pluggade sedan musikvetenskap vid universitetet, sjöng i Orphei Drängar och spelade fiol i Uppsala Kammarorkester.
– Under gymnasiet gick jag naturvetenskaplig linje, för jag hade tänkt bli läkare. Och mina föräldrar var väldigt nöjda med att jag skulle bli något ”ordentligt”.

Han började också läsa medicin, och skrattar åt tanken att han nog fortfarande formellt sett är med stud.
– Men dessutom sökte jag in på Musikhögskolan. Så en tid läste jag parallellt och satt med såväl partitur som skelettlåda på tåget.
– Jag glömmer aldrig den dag jag var med om en obduktion på förmiddagen och hade examenskonsert på kvällen, lägger han till.
I längden höll ju inte detta dubbelläsande, och han valde till slut musikutbildningen.
– Jag ångrar inte att jag hoppade av läkarutbildningen, men det beror ju också på att det har gått bra med musiken. Hade jag inte fått de chanser jag fick – och lyckats med dem – så kanske jag hade tyckt annorlunda om medicinavhoppet, funderar han högt.

En sådan chans var att han 1976 fick jobbet som dirigent för Uppsala Domkyrkas Gosskör.
– Det var viktiga år. Jag började ju där medan jag fortfarande gick på Musikhögskolan och höll på ända till 1989. Under en del av den tiden var jag ju också ledare för Pigor och Drängar, som min bror Håkan sedan tog över.
– Vi gick samma utbildning, delvis samtidigt, men vi hade olika nischer att arbeta i, kommenterar Stefan Parkman sin alltför tidigt bortgångne lillebror, och lägger till att han ofta funderar på detta att vara den av två bröder som fått nåden att leva vidare.
– Han är ständigt hos mig, och varje gång jag åker förbi kyrkogården vinkar jag till honom och säger ”Tjena, Håkan!”

Inte minst mot bakgrund av den internationella karriären är verksamheten på hemmaplan och umgänget med familjen viktigt.
– Det är alltid lika roligt att själv musicera i Universitetsaulan, men jag blir rörd och lycklig när jag tänker på att min dotter Sara alldeles nyligen dirigerade sin nationskör på samma scen och att min son Viktor extraknäcker som vaktmästare i huset!
– När folk frågar mig hur det känns att snart fylla 60 år, svarar jag – sanningsenligt – min bästa tid är nu!