"Har alltid varit konstnär"

Rubriken till denna artikel är ett citat från det svarskort Petal Joan Roberts skickade in med anledning av sin födelsedag. Under "Tidigare verksamhet" har hon skrivit just detta, och man är böjd att tro henne, åtminstone om man med "alltid" förstår hela hennes yrkesverksamma liv.
Fast hon har haft andra arbeten också, från lärare, kontorsarbete, arbete på brittiska ambassaden i Stockholm till städjobb på Upsala Nya Tidning. Och hon arbetar deltid på Uppsala konstmuseum, vilket är en av anledningarna till att hon är så engagerad i arbetet med att skapa opinion för ett nytt, för ändåmålet byggt, konstmuseum.
- Slottet är väldigt fint men fullkomligt hopplöst att arbeta i. Magasinen är för små och "varuhissen", där vi skall ta upp konstverken, är ett skämt, säger hon och menar att om Uppsala har ambitionen att bli kulturhuvudstad, även om det inte gick den här gången, så måste staden ha ett riktigt konstmuseum och inte inhysas i ett hus som byggts för ett helt annat ändamål.
- Så när någon skrev en insändare i UNT om att konstmuseet väl kunde flytta in i gamla Svettis vid Svandammen så gick jag i taket!

Konstintresset tror hon att hon fick via sin granne i Georgetown, i dåvarande Brittiska Guyana, som var konstnär.
- Min barndom i Georgetown var mycket bra. Det var aldrig så att vi såg de andra, svarta, indier eller kineser, som annorlunda och de tyckte inte att vi var annorlunda, berättar hon.
Oroligheter i Guyana, som senare ledde till självständighet, gjorde att familjen flyttade till Chester i England 1955.
- Jag klarade inte det engelska klimatet och blev sjuk, jättesjuk, och fick bronkit. Så alla de 14 år jag bodde där var en plåga, säger Petal Joan Roberts, som sedan sökte och kom in på konstskolan i Edinburgh, där universitetsstudier på förmiddagarna varvades med konstutbildning på eftermiddagarna och halva nätterna, ibland.

Studierna ledde i alla fall till en MA (Hons), vilket kan jämställas med en svensk licentiatexamen, och en diplomutställning 1968.
- Då hade jag gift mig med en skotte och vi flyttade till Danmark.
Där etablerade hon sig som konstnär, "ryktesvägen", säger hon och var inte alls särskilt intresserad av att bryta upp när hennes man fick jobb i Sverige.
- För varje gång man flyttar till ett nytt land tar det tre år att komma in i det med språk och allt. Och danskan var svår. Svenska är mycket enklare, säger Petal Joan Roberts med knappt märkbar brittisk accent.

- De första svenska ord jag lärde mig var "stängt" och "förbjudet", minns hon och kan inte helt frigöra sig från tanken att det ligger något signifikativt i det.
Makarna skildes så småningom och ett par år senare gifte hon om sig med Ulf Leijon och fick svenskt medborgarskap.
- Han är konservator men också konstnär själv. Det är bra att ha någon att fråga till råds, bolla idéer mot, någon som tänker i samma banor som man själv, lägger hon till.
I sitt konstnärliga arbete har hon på senare år försökt belysa situationen för urbefolkningen i sitt forna land Guyana.

- Man har demoniserat dem, säger hon och påpekar att vi västerlänningar inte har rätt att tala om hur de skall tänka och leva.
- Men det är tyvärr just vad som sker nu. Myndigheterna har till exempel sagt att de inte får ha kvar sina schamaner längre utan de skall alla bli kristna. Detta har lett till apati och i vissa fall till självmord, inte minst bland unga. Så min syn på missionen är inte så positiv.

Hon sammanfattar sitt arbete, sitt "korståg", som hon kallar det, med att hon vill få folk att förstå. Detta har kommit till uttryck i två utställningar och en tredje kommer, påpekar hon. Fast nu är hon aktuell som en av de uppländska konstnärer som i utställningen Litterart på Bror Hjorths Hus skall tolka uppländska författares verk. Med sitt intresse för arkeologi och forntid är det inte överraskande att Petal Joan Roberts valt att tolka Jan Fridegårds Trägudars land.
- Och jag har inga planer på att pensionera mig, hinner hon säga precis när jag är på väg ut från hennes bostad.

"Har alltid varit konstnär"

Petal Joan Roberts Leijon flyttade med familjen till England när hon var 14. I England blev hon konstnär, kanske med inspiration från grannen i barndomens Guyana i nordöstra Sydamerika.