Har hittat sin uppgift i livet

Men när den 9-åriga skolplikten infördes tänkte hon om. Hon kunde inte tänka sig att undervisa elever som inte var studiemotiverade. I stället utbildade hon sig till socionom, och har jobbat inom den sociala sektorn under nästan hela sitt liv.
Christina Lidgren är född och uppvuxen i Solna och Sollentuna, och talar kärleksfullt om sin barndom nära Edsberg i Sollentuna. Hon minns skogen nära Rösjön, där man plockade lingon och blåbär och svamp, en skog tillräckligt liten för att vara hanterlig också för ett barn.
- Jag hittade bra i skogen och var inte rädd att gå vilse.
I sin ungdom var hon aktiv kommunist. I och för sig trodde hon på Gud parallellt, men ansåg ändå att kommunismen var det rätta sättet att förändra världen.

Medan Christina Lindgren serverar kaffe med nybakta kakor berättar hon humoristiskt om ortodoxin inom bokstavsvänstern.
- Man fick kvalificera sig för medlemskap, först som "sympatisör", sedan "aspirant". Det var egentligen en märklig tid. Vänsterrörelserna var som sekteristiska sällskap med en massa hemlighetsmakeri.
Dåtidens unga kommunister var mest rädda för att någon av konkurrentrörelserna - och det fanns många - skulle hinna göra revolution och ta makten före dem själva.
Christina Lindgrens mål var att bli lärare i historia och samhällskunskap. Men när 9-årig skolplikt infördes på 1970-talet ändrade hon livsbana.
- Jag ville undervisa ungdomar som ville lära sig saker. Däremot hade jag ingen lust att undervisa folk som inte var studiemotiverade. Med den nya skollagen bedömde jag risken för detta som stor.
I stället blev det sociala studier i nybyggda Frescati i Stockholm. Christina Lindgren ler när hon minns de rådande klädkoderna där i slutet av 1970-talet. Eleverna vid "Sopis" delade lokaler med de blivande juristerna, och det syntes.
- Socionomerna var "röda". Näbbstövlar, palestinaschal och lodenrock var den gängse uniformen. Juristerna klädde sig helt annorlunda, flickorna i proper dräkt, killarna i kostym och slips. Alla hade attachéportföljer.
När hon tagit sin socionomexamen 1974 pluggade hon ytterligare ett år. Det berodde inte på överdrivna ambitioner utan på att hon helt enkelt inte hittade några jobb i arbetsförmedlingens jobbannonser.

Av en slump fick hon veta att Stockholms stad inte hade för vana att annonsera ut tjänster. Man fick själv ringa socialtjänstens personalkontor.
- Och på den tiden fanns det gott om arbeten. Jag blev tillfrågad om i vilket område jag ville jobba.
När trosrörelsen nådde Sverige i mitten av 1980-talet gick Christina Lindgren med i församlingen Livets Ord i Uppsala. Sitt medlemskap fick hon betala för. Okunskap och rädsla skapade fördomar i samhället, både hos fackliga företrädare och hos arbetsgivare. Christina Lindgren har suttit i flera riktigt jobbiga anställningsintervjuer där hon fick veta att arbetsgivaren "hatade Livets Ord".
Det är inte så vanligt att socialarbetare stannar i sitt yrke så länge som Christina Lindgren gjort. På frågan hur det kommer sig att hon själv jobbar kvar svarar hon att det har med hennes tro att göra.
- Jag känner mig övertygad om att Gud vill att jag ska ha det här jobbet. Dessutom trivs jag på arbetet och med mina arbetsuppgifter.
Christina Lindgren jobbar med vuxna missbrukare, och kan se att kvaliteten på arbetet har förbättrats mycket under hennes år i yrket.
- I Heby fungerar allt ovanligt bra. Heby har bra politiker och den bästa socialnämnd jag jobbat under. De är intresserade av klienterna, är ovanligt kunniga för att vara lekmannapolitiker, och tänker långsiktigt.

Christina Lindgren är en person som älskar att ta till sig nya kunskaper även utanför jobbet. Efter att ha tagit en Bachelor of theology vid Livets Ords universitet studerar hon sedan några år nu på masternivå.
- Just nu läser jag en mycket intressant kurs i hebreiska som handlar om Moseböckerna.

Har hittat sin uppgift i livet

Att Christina Lindgren skulle välja ett yrke med kontakter med människor stod klart ända från början.