Vackra Jobstryck hänger på väggarna hemma hos Eva Nordblom, och det är hon själv som har designat dem. Nio mönster för Jobs Handtryck i Dalarna har det blivit under åren. Eva Nordblom har också målat akvarell i många år, och haft ett tjugotal utställningar.´
– Men målandet är bara en del av mitt liv, säger Eva Nordblom, som förutom sin skapande sida har en vårdande sida.
Hon föddes i Kuala Lumpur i Malaysia, dit hennes föräldrar åkte som missionärer 1962.
– Pappa var präst, och mamma som också är teolog var engagerad i ideellt arbete med barn, säger Eva Nordblom. När hon i dag reser runt i afrikanska länder påminns hon ständigt om svenska missionärers närvaro på missionsfälten.
– En zimbabwisk biskop sa: ”Du kan inte ana vad de har betytt. De har byggt upp allt det som fungerar i dag, skolor och sjukhus. Vi har de svenska missionärerna att tacka för allt”.
Till Sverige kom hon första gången 1966, som treåring. Hon skulle vara brudnäbb när hennes farbror gifte sig. Även om hon inte minns det själv, så var det i samband med bröllopet hon första gången mötte sin blivande make som bar frack, var 21 år och en av bröllopsgästerna.
Tillbaka i Malaysia började hon efter några år i en privatskola i Penang. Hon umgicks med barn av alla raser och religioner, och lärde sig tamil och engelska, som blev det gemensamma språket. Eva Nordblom minns över huvud taget sin barndom i Malaysia och senare Indien som fri, trygg och kärleksfull, ”med mycket lek och bus”. Som nioåring började hon på en internatskola som låg i Malaysias djungler, omgiven av teplantager, regnskog och en och annan tiger.
1974 återvände familjen till Sverige. Efter två månader i Uppsala flyttade de till Lindome söder om Göteborg. Hon tyckte Sverige kändes tråkigt och konformistiskt, folk pratade inte med varandra och det fanns inga människor på gatorna efter kl 18.
– Det var ungefär som att komma från en färgfilm till en svartvit film.
Som 17-åring fick Eva Nordblom, som alltid tyckt om att rita och måla, en låda med akvarellfärger i födelsedagspresent. Det slutade med att hon och hennes lillasyster erbjöds att göra en utställning på ett galleri i Societetsparken i Varberg – familjen bodde då i Härnösand.
– Gissa om det satte fart på oss! Vi ställde ut där flera somrar. Ett år kom 800 personer på vernissagedagen och 3 500 på en vecka. Vi fick en fantastisk respons och sålde otroligt bra, säger Eva Nordblom som senare i livet studerade akvarell för Arne Isacsson.
Men trots sin starka kreativa sida hade hon sikte på en helt annan framtid. Hon ville i tur och ordning bli sjuksköterska, gifta sig med en läkare och jobba i Afrika. Som ett första steg gick hon därför undersköterskeutbildning i Göteborg, och fortsatte sedan vid Sophiahemmets sjuksköterskeskola i Stockholm. Sin blivande make Rolf återsåg hon när hon var 21 och jobbade i köket på Åh stiftsgård i Göteborg.
– När han fick veta vad jag hette sa han: ”Oj! Vi har träffats förut, på ett bröllop”.
Makarna bosatte sig i Uppsala 1995.
Eva Nordblom började sedan som sjuksköterska vid öron-näsa-hals-kliniken på Akademiska sjukhuset. Hennes stora intresse är global hälsa, och hon har gjort en mängd studiebesök i olika länder: Sydafrika, Brasilien, Etiopien, Tanzania och Zimbabwe. Genom hennes kontakter har samarbete etablerats mellan Akademiska sjukhuset och ett sjukhus i Addis Abeba där svenska läkare ska kunna operera etiopiska patienter utan att ta betalt för kirurgin. I sin magisteruppsats i vårdvetenskap undersökte hon på ort och ställe hur tanzaniska sjuksköterskor privat skyddar sina barn mot malaria, och hon har föreläst om sårvård för etiopiska sjuksköterskor och undervisat på en hantverksskola för föräldralösa ungdomar i Tanzania.
– Hantverksutbildningen ger dem jobb och möjlighet att försörja sig själva och sina syskon. Organisationen Ge det vidare samlar in pengar till lärarnas löner. Jag tycker om möten, och att se hur kvinnor har det i världen. Jag beundrar människor i utsatta länder som alltid tycks finna lösningar på sina problem. Här i väst har vi fått så mycket, men förstår inte alltid att uppskatta det. Ibland tänker jag att vi kanske förlorar själva livet i vår jakt på välstånd.