Han växte upp på ett småbruk i skogsbrynet i Gideå kommun, Norrland. Han var äldst av fyra bröder och fick tidigt bidra till familjens försörjning.
– Det var rena barnarbetet, minns han när vi sitter i solskenet i det vackra vardagsrummet som skvallrar om den klassresa han gjort.
– Jag var vallpojke förstås, och från fem, sex-årsåldern hjälpte jag till i jord- och skogsbruket.
Det var annars ingen studerad bygd Åke Eriksson växte upp i. Att läsa vidare var långtifrån självklart.
– Den ende hemmavid som tagit studenten var prästens son, 15 år tidigare.
Som alla småbrukare var Åke Erikssons pappa mångsysslare. Han var målare, snickare, hade höns och bin. Att fånga bisvärmar hörde till familjens vardag. En gång fick Åke Erikssons mamma ett 50-tal bistick och blev därefter fri från sin ledgångsreumatism i flera decennier – en positiv biverkan.
Så småningom blev fadern också entreprenör och startade ett blåbärstorkeri. Idén var lysande, för under krigsåren rådde blockad mot torkad frukt.
– Hela bygden var involverad i bärplockningen, säger Åke Eriksson som plockade 1 000 kg blåbär när han var 14 år. Blåbären betalades med 35 öre kilot och gav bättre förtjänst än ett vuxendagsverke.
– Slutresultatet blev att alla vi fem barn kunde ta studenten, jo, för senare fick vi också en lillasyster.
Hans mamma insåg vikten av utbildning. 1944, när Åke Eriksson var 15 år, flyttade hon med sönerna till Svartbäcksgatan 99 och startade skolhushåll.
– Pappa, som älskade skogen och kunde alla fågelläten, blev kvar som särbo i Gideå.
Familjen trängde ihop sig för att kunna hyra ut så många rum som möjligt.
– När skolan var slut åkte vi hemåt och arbetade på gården.
Fortfarande återvänder han till barndomstrakterna, kring midsommar och under älgjakten. Han har alltid varit intresserad av jakt, från lågstadietiden då skolbarnen lekte hare och jägare i ny spårsnö.
– För ett par år sedan fällde jag en tolvtaggare, säger Åke Eriksson.
Efter militärtjänst började han på Tandläkarhögskolan.
Sin blivande hustru Margareta, som då utbildade sig till sophiasyster, träffade han i samband med en bal på Handelshögskolan 1951. De gifte sig i Visby domkyrka 19 juni 1954.
Åke Eriksson fick tjänst på centraltandläkarpolikliniken på Akademiska och sedan vid Folktandvården i Uppsala, Björklinge. 1959 öppnade han tandläkarpraktik i Eriksberg. När barnen blev större började hustrun arbeta på mottagningen.
– Jag har trivts bra med yrket i hela mitt liv.
Tennis har spelat – och spelar fortfarande – en viktig roll i hans liv. Åke Eriksson var med och startade UTK-hallen, var tennisklubbens ordförande 1962–1998, vd för AB UTK-hallen 1976–1998, och har lagt ner stort engagemang på klubben. Som tack har UTK bland annat döpt en av sina utebanor efter honom.
För sitt arbete har han fått Svenska tennisförbundets högsta utmärkelse vilket ger honom inbjudningar till alla stora tävlingar i Sverige.
Sin 85-årsdag firade han stilenligt, genom att spela veteran-EM på en centercourt i Österrike. Där tog han silver i singel och dubbel. Och vid SM i Göteborg nu i februari blev det guld.
Åke Eriksson har under åren spelat tennis i mängder av länder, däribland Mexiko, Indien, Argentina, Jordanien, Nya Zeeland, Sydafrika och Australien.
Innan matcher tränar han hårt, annars spelar han tennis tre gånger i veckan och växlar med lite avkopplande golf.
– Grunden för att jag klarat att spela tennis på övertid så länge tror jag ligger i ungdomens hårda fysiska arbete i skogen och jordbruket. Och sedan har jag haft förmånen att ha fantastiska medarbetare runt mig, både på fritiden och i arbetet, säger Åke Eriksson med åren kommit att uppskatta homor alltmer.
– Vi har skojigt tillsammans, jag och Margareta.