Erik Jansson kan blicka tillbaka på ett spännande, växlingsrikt halvsekel.
Hans pappa var präst i Svenska kyrkan och hans mamma sjuksköterska. De fick treårig utlandstjänst i dåvarande Tanganyika där Erik föddes. Familjen bodde sedan i Sverige några år innan de återvände 1971.
– Jag gick lågstadiet i Svenska skolan i Dar-es-Salaam. Särskilt första året, då vi bodde utanför stan, minns jag som en behaglig period, med många kompisar, utelekar och scouting. Sedan flyttade vi in till stan, och bodde nära hamnen.
1974 löpte föräldrarnas kontrakt ut, och de bosatte sig i Uppsala. Erik började mellanstadiet på Sverkerskolan. Kulturchocken beskriver han som ”mild”:
– Med min personlighet har jag lätt att anpassa mig. Men jag hade ju inte koll på aktuella artister, och märkte att man inte lekte utomhus här.
Efter Tiundaskolan gick han Na-linjen på Katedralskolan. Sporten tog allt större del av hans tid.
– Högstadiet var en enda lång period av skejtande, frisbeekastande, skidåkande och basketspelande, säger Erik.
Under gymnasieåren började han med bergsklättring, besteg Mont Blanc -83 och Kebnekaise -88. Han tog studenten 1983, och gjorde militärtjänst som 1:e väderbiträde på F16. Efter gymnasiet var han vårdbiträde på centraloperation/ortopedoperation på Akademiska. 1987 flyttade han till USA, drog i gång egen firma och jobbade som målare/subcontractor till februari 1988. Tidpunkten kunde inte ha varit sämre. Erik upplevde själv den svarta måndagen i oktober på Manhattan, startskottet för den stora ekonomiska nedgången i världen.
– Jag gick på Wall Street och förstod att något stort och omvälvande hänt. Folk bar gråtande ut kartonger från kontorshus, och jag såg tv-bolag som sände live. Särskilt minns jag en tv-reporter som knappt kunde få fram budskapet att börsen kraschat. Det var helt surrealistiskt, säger Erik som återvände till Uppsala, och försökte mitt under lågkonjunkturen driva målerifirman Eric’s Contracting, men tvingades ge upp. Under den tiden var han i stället engagerad i Uplands nation, som vaktmästare, filmförman, ordningsman och utskänkarersättare.
– Det är lättare att nämna de ämbeten jag inte hade. Jag var till exempel aldrig klubbverkare. Kombon pengar och sprit lockade inte riktigt, säger Erik som så småningom återupptog högre studier och utbildade sig till byggnadsingenjör på Uppsala universitets treåriga högskoleingenjörsprogram i byggteknik 1999–2001. Sedan 2005 är han byggnadsingenjör/konstruktör på en konsultforma i byggteknik, Consulting AB i Uppsala. I jobbet brinner han mest för bostadssociala frågor
– Bostadsmarknaden är helt hajpad! Det byggs för få hyreslägenheter i stan, med Rosendalsområdet som lysande undantag.
Sambon Eva Bi träffade han på Svenssons 2002. Ett par år senare flyttade de till en liten gård nära Säva gård utanför Örsundsbro, som nu blivit hästgård.
– Det var ett lyft för oss båda, säger Erik som är starkt engagerad i olika projekt på gården, från hästhållning till trädfällning/snöröjning. Han skrattar gott när jag undrar hur han håller sig i form.
– Arbetet på gården är mina träningspass. I somras skottade vi massor av grus, och tro mig, det är bland det tyngsta man kan göra – särskilt i 32-gradig värme.
Under 90-talet var han med och startade numera nedlagda missionärsbarnsföreningen Cosmo. Syftet var att ge barn till missionärer möjlighet att dela erfarenheter/upplevelser.
– ”Barnen” var mellan 20 och 80 år – missionärsbarn är man hela livet. Det var otroligt spännande att höra berättelser om hur det var i Sydafrika eller Indien på 1930-talet, säger Erik som berättar att barn till missionärer ibland kallas ”third culture kid”, unika i sin bakgrund och utan komplett tillhörighet i någon av sina två kulturer. Och fortfarande fascineras han av hur missionärer, nyfikna och oförvägna människor som utan erfarenheter – och ibland också utan kunskaper– ger sig i väg till avlägsna hörn av världen.