En slingrande grusväg med rejäl grässträng i mitten leder genom bondbyn Gränby, och i det sista huset vid vägs ände, bor Egon Eriksson. Överallt i omgivningarna syns betande hästar, en tradition som Birgitta och Egon Erikssons återupptagit.
Egon Eriksson växte upp på den skånska landsbygden, hos sin mormor och morfar.
? Det var en rätt stor gård, med ett tegelbruk där min morfar var tegelmästare. Han dog när jag var 13, så mormor och jag flyttade till Svedala, säger Egon Eriksson, som tidigt var teknikintresserad.
Hans lärare i folkskolan tyckte han skulle läsa vidare, så han tentade in ämnena vid Svedala realskola och tog sedan ingenjörsexamen vid Malmö Högre tekniska läroverk 1951.
? Flyget lockade, och 1952 ?fick jag vingarna? av general Nordenskiöld, säger Egon Eriksson som därefter tog sin officersexamen vid Kungliga flygkadettskolan i Uppsala året efter. Han tjänstgjorde som jaktpilot i flygvapnet i fem år.
? Jag var stationerad vid Skånska flygflottiljen i Ängelholm och flög bland annat den ökända Flygande tunnan, SAAB J29.
Visserligen var det under flygvapnets guldålder som Egon Eriksson tjänstgjorde, men alla framsteg krävde sin tribut:
? Det var fruktansvärt så många piloter som dog. Jag bar kista flera gånger om året, och fick sätta sorgflor på mina emblem. Det berodde på att planen fick gir- och rollstörningar i samband med landning. Och det var mycket flygtid och många plan ? du måste ha i minnet att detta var en tid när försvaret hade gott om pengar.
När han gifte sig 1956 övertalade hustru Birgitta honom att gå över till det civila flyget i stället. Och där fick han uppleva ännu en guldålder, civilflygets.
? Det var exklusivt att flyga på den tiden, och mycket dyrare än i dag, säger Egon Eriksson, som så många andra före detta stridspiloter anställdes som pilot på SAS. Han stannade sedan i företaget i 40 år.
Förutom normal flygtjänst har han haft ett flertal administrativa befattningar, bland annat som chefsprovflygare i 20 år. Som pensionerad pilot ledde han under fem år AB Aerotransports beredskapsplanering.
Egon Eriksson har under sin tid som chefsprovflygare åkt fram och tillbaka över Atlanten många gånger med splitter nya flygplan, jättelika DC 8:or och DC 10:or, hämtade från Douglasfabrikerna i Kalifornien, och ibland navigerade med sextanter.
? Skillnaden mellan SAS och flygvapnet var stor. På SAS handlade det inte bara om att flyga, utan också att leda folk.
Under chefsprovflygaråren där blev Egon Eriksson medlem i den exklusiva föreningen Society of Experimental Test Pilotes. SETP håller symposium sista weekenden i september varje år, på femstjärniga Beverly Hills Hotel i Los Angeles.
? Där brukar jag träffa både spännande och intressanta människor.
När Egon Eriksson lämnade SAS koncentrerades hans teknikintresse i stället på bilar. Ovanför hans skrivbord hänger ett stort färgfotografi av hans Porsche 911.
? Men kombinationen artros och en tungtrampad frikopplingpedal är inte så lyckad, säger Egon Eriksson som numera därför nöjer sig med att ratta en Jaguar XJS av 1992 års modell.
? Jag har ägt en Jaguar E-type också. Det är sällsynta och trevliga bilar.
Men hästkrafter intresserar honom även i mer bokstavlig bemärkelse: makarna var de första i bygden som hade häst. Huset köptes ursprungligen 1970 av hustrun Birgitta som sommarstuga med möjligheter att härbärgera hästar.
? Vi hade bland annat connemaraponnyer, och ett av våra treårsston fick diplom på en elitutställning.
1979 flyttade paret till Almunge permanent. De startade föreningen Almunge ryttare i slutet av 1980-talet, och engagerade sig i anläggandet av en ridvolt i Almunge.
? Det är fin ridterräng här. När vi kom hit hade nästan alla kor, men nu har gårdarna bytt ägare, och bygden har förvandlats till ett riktigt hästdistrikt, med ridhus och travbana och travvolt.
I samband med födelsedagen vill Egon Eriksson gärna besöka flygvapenmuseet i Malmslätt, som fått årets museipris för en utställning med den nedskjutna DC3-an från 1950-talet. Hans hustru påminner honom då om den dramatik som uppstod när han själv under en provflygning kom ur kurs och hamnade alldeles för nära sovjetiskt territorium.
? Kanske jag inte borde berätta det, men en gång under det kalla krigets dagar blev jag att göra en dykning från 10 000 till 2 000 meter för att undkomma sovjetisk radar och efterföljande jaktplan, samtidigt som folk hemma i kontrolltornet undrade vad i helvete jag höll på med, säger Egon Eriksson och skrattar.