När Sally Karlsson gick i lågstadiet hemma i Östergötland och skulle skriva ned vad hon tyckte om att göra handlade det om att rykta hästar, kratsa hovar, rida och vara i stallet.
– Allt kretsade kring hästar. Och när jag skulle skriva vad jag ville bli när jag blev stor skrev jag att jag ville bli jockey eller unghästtränare. Jag kom närmare än vad man kunde tro, säger hon och blickar ut över Ad Astra Hästcenter utanför Gottröra, som hon tillsammans med kompisen Sara Olsgärde driver sedan sommaren 2013.
Hon har jobbat med islandshästar sedan dagen efter studenten, då hon trött i knoppen efter allt firande satte sig på ett flygplan till Island. Och drömmen att driva något eget har funnits länge.
– Det var tufft första året, med två personer som skulle försörja sig på det, men nu börjar det rulla på och vi har till och med kunnat anställa en person. Vi försöker göra så mycket som möjligt som vi är bra på. Vi har ridundervisning, turridningar, sommarläger och ska börja samarbeta med en del anläggningar här i närheten med företagsevent. Dessutom köper vi hästar som vi rider in, utbildar och säljer vidare. Det är jätteroligt och jag är jätteglad över att jag har någon att göra den här resan med, säger Sally Karlsson.
Sina första egna ridlektioner fick hon ta efter att ha tjatat, tjatat och tjatat.
– Jag hade en allergisk pappa, en livrädd mamma och bröder som bara var intresserade av motorer. Men när några i klassen började rida fick jag också börja till slut. Jag gick på ridskola, blev medryttare till en häst, red fälttävlan och när jag var 15 år fick jag min första egna häst. Det var verkligen drömmen.
De första åren var det vanliga ”storhästar” som gällde. Islandshästarna kom in i Sally Karlssons liv först sista året i gymnasiet. Då hade hon efter en svår ridolycka tvingats till ett långt uppehåll i ridandet.
– Jag ramlade av hästen och slog huvudet. Eftersom jag fick en hjärnblödning och minnesförlust vet jag inte exakt hur det gick till. Hästen kom hem ensam och mig hittade de gående ute på ett fält. Efter olyckan fick jag fruktansvärd huvudvärk så fort jag ansträngde mig så jag kunde inte rida på ett år. Men när jag började må bättre och saknaden efter hästar blev för stor hade jag en kompis som red på ett islandshäststall där det fanns en ledig plats. Redan då blev jag fäst vid rasen.
Det som lockar henne med islandshästarna är att de kräver mer balans, känsla och snabbhet än andra hästar. Även det faktum att de har fem gångarter är en utmaning, menar hon.
Upplänning blev hon sedan hon efter ett långt kringflackande på olika hästgårdar för fem år sedan fick jobb på Agersta Islandshästcenter strax utanför Uppsala. Det var också där hon lärde känna Sara Olsgärde. De första åren bodde hon på Agersta, men flyttade så småningom hem till sin pojkvän i Hallstavik. I fjol köpte paret ett hus söder om Almunge.
– Det ligger bara 10-15 minuter härifrån. Det är är min första egna bostad och det känns jättehäftigt efter att ha bott i resväska i alla år.
Huset är från 1800-talet och hade stått obebott i fyra-fem år när Sally Karlsson och hennes sambo flyttade in.
– Det är fuktskadat och rötsvampangripet, så det är verkligen ett renoveringsobjekt. Men min sambo jobbar som anläggare och har en kusin som är elektriker så vi gör allt själva. Det börjar se lite ljusare ut nu, åtminstone på nedervåningen. Det kommer att bli ett drömhus, berättar hon.
Så nu blir du kvar i Uppland?
– Ja, det blir jag. Det är som att komma hem.