Sedan Uno Westerlund gick i pension 2002 har han känt sig sysslolös vid bara två tillfällen, och då en halvtimme åt gången. När vi träffar honom har han just avslutat första frösådden av grönsaker, och vi slår oss ner i matrummet med fönster åt tre håll, medan aprilsolen lyser på den ännu sovande trädgården.
Uno Westerlund är född i Älvsby församling i Pite älvdal. Hans pappa var skogsarbetare och kolare, och drev ett mindre jordbruk. Uno Westerlund har inget minne av lek och fritid; han och syskonen fick hjälpa till på gården när de var lediga. Han var duktig i skolan och fick stipendium för att gå Humanistiska läroverket i Sigtuna.
– Jag har papper på att jag är ”mindre bemedlad med utmärkt studiebegåvning”, skämtar han.
Till Sigtuna kom han 1958, men den förväntade kulturkrocken blev inte så så stor.
– 20 procent var frielever, så jag kände mig inte totalt udda. Och alla de andra var som vanliga människor. Jag trivdes mycket bra, säger Uno Westerlund som började på Humanistiska läroverket året före kungen.
– Prinsessan Sibylla yttrade i samtal med skolans rektor att kronprinsen skulle komma att ge skolan status. Då replikerade rektorn: ”Ers kunglig höghet, denna skola behöver ingen reklam”.
Under Sigtunaåren utvecklade han sitt intresse för naturen, fotografering och idrott, och engagerade sig i skoltidningen.
Efter reallinjen stod han inför valet att läsa vid KTH eller bli lärare i svenska och historia. Husfar på elevhemmet påverkade i historisk riktning, så han kompletterade studentlatinet och flyttade till Uppsala för att läsa nordiska språk, historia, statskunskap och pedagogik. Han arbetade extra på Carolina med att lämna ut böcker. Där lärde han sig bland annat att professor Ingemar Hedenius var en person till vilken man inte fick säga ”Och hur var namnet?”.
Uno Westerlund fick en trebetygsuppsats publicerad i Historisk tidskrift, och började tycka att forskning var skojigt. 1973 disputerade han på borgarsamhället i Nyköping på 1800-talet.
– Jag erbjöds ett extra lektorat men tackade nej. Det kändes osäkert att med familj ha arbete bara en termin i taget.
Efter att ha jobbat en tid på universitetsförvaltningen i Umeå fick han en tjänst som utredare på TCO i Stockholm, och flyttade med familjen till Knivsta. På TCO jobbade han med utbildnings- och forskningspolitik. Några år senare fick han en diplomattjänst, ett uppdrag som arbetsmarknadsråd på svenska ambassaden i Bonn, dåvarande Västtyskland.
– Jag kom dit 1988, då världen fortfarande var sig lik. Men våren 1989 började saker hända, och då vaknade min historikersjäl. Det ledde till boken Tyskland mitt i Europa. Med den försöker jag skapa en ökad förståelse av Tyskland. Jag vill förklara hur saker hänger ihop. Först nu kan man förvänta sig att Tysklands gränser blir bestående.
Han anser att det finns många schablonbilder av tyskar, och nämner som exempel de många hemmafruarna i Tyskland i förhållande till likartade länder.
– Det har att göra med kriget. Då fick kvinnor göra allt från att sköta vapenfabriker till att dra fram tegelstenar ur ruinerna flera år efter kriget, I fredstid skulle de inte behöva slita längre, resonerade man.
1993 fick han en tjänst som internationell sekreterare på TCO, där han jobbade fram till pensioneringen 2002. Samtidigt engagerade han sig starkt i Östersjösamarbetet, givetvis med historiskt perspektiv.
Uno Westerlund är initiativtagare till Baltic Sea Trade Union Network, där han fick en ledande roll. Fram till 2004 var han en av Sveriges ledamöter i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. I fjol skrev han tjänstemannarörelsens historia, i boken En glansfull framtid – Ur TCO:s historia 1944–2010. Men mest har han efter pensioneringen ägnat sig åt hembygdshistorisk forskning. ”Tegelstenen” En svensk historia från periferin kom ut 2009, och nu skriver han på Älvsby församlings historia. I Eriksberg leder han en studiecirkel om stadsdelen:
– Vi är intresserade av alla tänkbara berättelser och bilder från Eriksberg som vi kan lägga in i ett digitalt arkiv kopplat till hemsidan gamlaeriksberg.se.