Hon tar emot oss på trappan till i huset i Vassunda där hon växt upp och bott i nästan hela sitt liv. Här var pappa bonde, och här hade hon och hennes syskon en idyllisk och fri barndom med många lekkamrater.
– Ladugårdskarlns bostad låg intill, och de hade ofta sju till tio barn.
Efter Skrapan gick Mariana i vävskola, och fortsatte vid ”Avdelningen för klänningssömnad” på Verkstadsskolan i Uppsala.
– Vi hade nio kronor i månaden i flitpeng. Vred man det minsta på huvudet riskerade man den. Men där lärde man sig sy.
Under den långa, traditionella textillärarutbildningen lärde hon sig ”det som ens lärare kunde”. Och det var inte aktuellt att ifrågasätta något.
– Ändå tyckte jag det var roligt, säger Mariana som sedan arbetade som vävlärare.
I mitten av 70-talet gick hon en sommarkurs för formgivaren Edna Martin, arrangerad av Handarbetets vänner.
– Det var en viktig händelse i livet. Hon befriade mig från min utbildning, alla krav och alla måsten, säger Mariana som under åren gjort sig känd för att väva i okonventionella, ja häpnadsväckande material och tänka nytt vad gäller teknik.
När hon senare undervisade inom textillärarprogrammet och i ämnet textilvetenskap vid Uppsala universitet mötte studenterna en lärare som gärna uppmuntrade och inspirerade dem att prova något nytt. Runt år 2000, i samband med att högskollärarförordningen ändrades så att det blev möjligt att bli lektor på andra meriter än en avhandling. Då slog Mariana till.
Hon blev historisk som lektor i vävning vid Uppsala universitet (och fick högre lön och möjlighet att ansöka om forskningspengar). Under en period var hon gästlärare vid universitet i Oslo.
– Det var hemskt skärrigt att gå och vänta på beskedet, minns hon, medan hon plockar fram några av sina skapelser, däribland papperskorgar vävda av tidningspapper från UNT som färgats med textilfärg.
– Papperet gulnar så tråkigt annars, men bokstäverna syns fortfarande, kommenterar hon.
– Tidningspapper är inte dumt. Jag vävde en dörrmatta av UNT och det blev varpen som brast först.
En björkrisväv tar nästan andan ur en, i samma dovt violetta färg som björkar i mars. Den kan hängas på väggen eller vara bordslöpare, och har varit med på en utställning i Italien, berättar Mariana, och fortsätter att visa väskor, smycken och schalar. Genom att väva användbara saker vill hon locka yngre att börja väva. Hur lång tid det vävda armbandet broderat med hundratals små pärlor tagit att göra kan jag inte ens ana.
– Allting behöver inte gå så fort, skrattar hon.
Mariana inspireras av allt från naturupplevelser till utställningar, som får henne att associera och fundera.
– Inget trillar rakt ner i famnen på en. Jag ser något, och med den kunskap jag har tänker jag: ”Det där kanske man kan göra något av”. Att använda den enklaste tekniken och lägga till något för att få ett annat uttryck – det är det roliga!
Mariana är stolt och glad över att ha fått utmärkelsen Guldskytteln 2015 som delas ut vartannat år till någon som är ”en ambassadör för vävningen i Sverige”. Hon gläds även över att hantverket vävning lever vidare starkt i Sverige, och berättar att kunskaperna gått förlorade i många andra europeiska länder. Själv har hon bidragit med en halvmeterhög trave vävböcker, skrivna på egen hand eller tillsammans med Kerstin Lovallius. Mariana reser dessutom runt och håller kurser och föreläsningar överallt i Vävsverige.
Som erfaren pedagog skulle hon gärna se att skolslöjden i grundskolan blev mer kreativ och fantasifull-
– Jag tycker att alla symaskiner skulle slängas ut, och att barn skulle använda händerna i större utsträckning. Man får ingen naturlig känsla för materialet om man bara arbetar med maskiner, säger Mariana och berättar sedan om Vassunda kyrkliga syförening, som hon nyligen varit med och bildat. Föreningen är unik därför att medlemmarna gör allt utom att just handarbeta:
– Det känns lite föråldrat att köpa varandras alster på auktioner. I stället dricker vi kaffe och snackar eller åker på utställningar och utflykter. Det är mycket roligare, säger hon och skrattar.