Per Sundgren är omgiven av historia och historier och mån om att minnena inte tappas bort. Under en lång promenad runt Nyhamn långt ute på Hållnäshalvön och en fikastund i sjöboden hinner han förmedla några av sina berättelser och minnesbilder från ett liv i en trakt präglad av hav, fiske och båtliv ända sedan småbarnsåren. Visserligen har han under ungefär 40 år av sitt liv bott i stan och var yrkesmässigt en av ett framväxande datasamhälles pionjärer. Men det han tillmäter störst betydelse är den kustnära tillvaron, något som märks tydligt i återkommande filosofiska betraktelser.
Inför intervjubesöket har han i god tid lämnat permanentboendet en bit inåt land och tänt i sjöbodens braskamin för att driva ut fukt och decembervind.
– Vi är tillverkade för att tända en brasa på morgonen. Det är något genetiskt. Jag har bott i stan 40 år av mitt liv, men jag vet att det viktigaste finns här, säger han.
Och till det mest väsentliga på en plats så värdefull som Nyhamn tycker han det hör att fylla traven med ved inför vintern, för att hålla kylan borta och ifall strömmen går.
De närmaste vikarna och omgivande skärgårdarna känner han som sin egen ficka. Så blir det efter många och långa äventyrssomrar med andra lediga barn och många vuxentimmar med gott fiskesällskap. Om barndomstiden berättar han hur de släpptes mer eller mindre ensamma dagen efter skolavslutning och inte hämtades hem förrän sommaren var över, efter härliga äventyr och som det låter på hans beskrivning med väldigt liten vuxeninblandning.
– De hämtade hem oss någon vecka innan skolstart för att göra folk av oss. Då hade vi horn i pannan, långt hår, taggar på ryggen och jag kunde gå barfota på tallkottarna, säger han.
Vuxenvärlden fanns säkert med vakande ögon från någon förbipasserande fiskebåt eller bakom gardiner, men störde inte äventyret.
– Vi lämnade och hämtade mjölkkrukan hos Granskärs-Albert och hans fru Ensie, minns han.
– Ensie tyckte om barn. När hon ville slå på stort skar hon ordentliga skivor amerikafläsk, stekte fraspannkakor i flottet och serverade med hemgrädde och jordgubbssylt.
Men det fanns också mer spartanska stunder. Som det tillfället då de beslöt sig för att söka kontakt med sina totemdjur. Det gjorde man enligt indianböckerna enklast genom att inte äta på tre dagar, sova väldigt lite och sitta på stenar ute på en ö och vänta på att totemdjuren skulle hitta dem.
– Jag fick besök av vargen och skulle jaga åt flocken, säger Per Sundgren.
En annan av kamraterna skulle bli den som kunde tala med hästar och fick senare i livet god hand med djur. En tredje spåddes en framtid där han skulle tala med främlingar.
– Han blev utrikesråd, konstaterar Per Sundgren.
Sjöboden är välfylld med det mesta och lite till som kan behövas. Däribland en och annan raritet, som den stiliga blekingejaktekan i båthusets tak. Och han ser sig som samlare, inte bara av prylar utan även intellektuellt. Efter ett arbetsliv med datorer och databasarbete säger han:
– När man sysslar med datafångst så får man även väldigt mycket skräpdata. Men det är bra när man sysslar med att lösa korsord.
– Så man kan nog kalla mig dataempat, men jag är också människoempat, säger han.
En del av den empatin kommer till uttryck i praktisk handling, som engagerad i väntjänst för äldre och sjuka, med uppskattad utfyllnad av luckorna mellan hemtjänstens besök. En samlare även av mänskliga möten