Historiker som skriver oförtrutet

- Jag har bara blivit arg i tjänsten fyra gånger under mina år på Uppsala universitet. Tre gånger var det definitivt befogat, reflekterar Uppsalahistorikern Torgny Nevéus, akademiintendent vid universitetet de sista nio åren före pensioneringen.

Under alla år vid universitetet är det tiden som akademiintendent han uppskattar mest. Och kanske var det då som han några gånger tappade tålamodet med sin omgivning - att döma av hans berättelser om hur det är att organisera och leda repetitioner inför doktorspromotioner.
- Jag återinförde kransbindningsfesten vid universitetet. Det är en gammal term som användes på 1800-talet, då man till och med band lagerkransarna själv.

Dagens kransbindningsfester äger rum dagen före promotionen, med mottagning hos rektor, följd av repetitioner.
- Folk känner sig osäkra och nervösa, så det kan bli lite tokigt ibland. Så har vi alla jubeldoktorer som tycker det hela är väldigt trevligt, och som är mycket pratsamma och sociala hela tiden. Den eftermiddagen var alltid en påfrestning, och jag brukade vara helt svettig när jag kom hem.

Under promotionerna däremot, var Torgny Nevéus med egna ord "kolugn", ett lugn han relaterar till alla goda medarbetare runtomkring, personer han litade på till det yttersta, och som aldrig svek.
- I dag har jag de allra bästa relationer med min efterträdare Per Ström. Min gärning blir inte sämre av att jag fick en riktigt bra efterträdare. Det snarare höjer statusen på jobbet retroaktivt.

Men det finns mörkare sidor av de akademiska ceremonierna, som ingalunda är konfliktfria, enligt Torgny Nevéus.
- Människor kan tåla ekonomiska nedskärningar och minskade anslag. Men när något drabbar deras identitet känner de sig förfördelade. Gäller det dessutom något ceremoniellt - som placering i en festsal - då tänder det. Kloka människor uthärdar, andra kan känna sig oerhört sårade. Sådant fick jag ta som akademiintendent.

Han går än i dag på promotioner, kontrollerar, antecknar, tar tid.
- Sedan görs en utvärdering; inget är ju så bra att det inte kan bli bättre. Då brukar jag oftast vara med.
Torgny Nevéus har varit bokrecensent i 50 år, först på VLT och sedan 1982 på kultursidan i Upsala Nya Tidning. Hans största intresse och huvudverksamhet i dag är författande, redaktörskap och recenserande i dagspressen.
- Att jag började skriva över huvud taget berodde på att jag var trött på det kanslispråk jag måste använda som utbildningsledare vid universitetet. Jag fann mig i det, men kände att det blev omänskligt i längden att skriva saker som "nämnden anser för sin del", "tvivelsutan", "icke desto mindre" och annan kanslisvenska.

Torgny Nevéus sökte en balans.
- Samtidigt kunde jag följa med i den litteratur som kom ut inom mitt eget ämne. Jag skriver gärna och finner en glädje i detta.
Under några år på 60-talet var han lärare vid Historiska institutionen. Han har alltid trivts bra med att undervisa, och såg som utbildningsledare till att alltid själv ha undervisning.
- Då fick jag möjlighet att träffa andra studenter än de kåraktiva "proffsstudenter" jag vanligen mötte i olika nämnder.

Att vara universitetslärare då kunde vara påfrestande.
- Då, kring 1968, var det jobbigt. Det var inte det att studenterna ifrågasatte, för det ska de göra. Nej, det handlade mer om att jag kände mig övervakad och granskad: "Är han renlärig eller ej?". Men någon "-68:a" har jag verkligen aldrig varit, säger Torgny Nevéus med eftertryck.

På Historiska institutionen träffade han blivande hustru Clara. Båda var elever till professor Sten Carlsson, som han talar om med värme. Med glädje minns Torgny Nevéus även historieprofessor Sven A Nilsson.
- De hade olika temperament och forskarsyn, men skapade en god anda på institutionen.

Historiker som skriver oförtrutet

Tiden som akademiintendent på Uppsala universitet uppskattar Torgny Nevéus mest. Han brukar fortfarande gå på promotionerna. Nu fyller han 80 år.