Arne är uppvuxen i Stockholm. Han var tidigt hantverksintresserad och utbildade sig till snickare och senare även målare. 1969 startade han egen byggfirma som småningom fick namnet Hantverkshuset.
– Genom en vän inom socialtjänsten hjälpte jag till att slussa ut killar och tjejer som varit på avgiftning eller suttit i fängelse – unga människor som längtade efter kärlek. Jag gav dem arbete en tid så att de fick möjlighet att komma igen.
– Att få alla att utvecklas och fungera krävde hårt arbete. Det var inte alltid man fick något tillbaka direkt. Inte alla vilsna själar klarar av att förändra sig. Men det finns något gott i alla, säger Arne.
Parallellt med företaget arbetade han emellanåt på ungdomshem. Firman anlitades av landstinget i Stockholm, vilket gav honom naturliga möten med barn och unga på gruppboende och dagcenter. Han fortsatte besöka dem på kvällstid, och berättar om en autistisk pojke som han tog ut på åkturer i sin tvåsitsiga, öppna amerikanska sportbil.
– Han var så lycklig när vi åkte ut med bilen! ”Gasa, gasa”, sa han till mig, minns Arne som även engagerade sig i barnhemsbarnen i Ryssland.
Han reste till Ryssland, och blev informell kontaktperson för en föräldralös rysk pojke. Han stora engagemang var hans dotter Catarina, som hade Downs syndrom och avled för två år sedan.
– En av mina starkaste upplevelser är luciafirandet med Catarina på Brygghuset i Stockholm, då ett par hundra ungdomar med olika handikapp sjöng ”Hosianna”.
Under åren som egenföretagare hade han som princip att vara ledig en dag i veckan. Den dagen ägnade han åt att utbilda sig inom sadelmakeri, silversmide, keramik och tapetseri.
I slutet av 90-talet blev tillvaron som egenföretagare och engagerad medmänniska för stressig, och Arne gick in i väggen. Tillsammans med sambo Margareta flyttade han 2003 till Gansbäck.
– Vi bodde i en liten provisorisk stuga medan jag byggde ett nytt hus och en snickarbod, säger Arne som ritat och byggt huset, som har mysig 1800-talskänsla.
När de flyttade hit fortsatte han sitt ”lediga dag-arbete”, nu som ideell frivilligarbetare inom Röda korset på Almtunaskolan i Uppsala. Det slutade med att han ryckte in som vikarie och blev kvar i skolan.
Han engagerade sig särskilt i elever som inte mådde bra, och berättar att han har en särskild känsla för att uppmärksamma trakasserier och mobbning.
– Jag tog mig tid med elever som mådde dåligt, något som inte är vanligt i skolan idag. Det sågs inte alltid med blida ögon av kollegerna när jag tog upp mobbning, och jag upplevde att jag talade för döva öron. Enklast är förstås att inte se eller höra något alls, säger Arne som jobbade som lärare i Uppsala i sju år innan han fick nog av skolan.
I samband med flytten återupptog han sitt kampsportsintresse, i form av Kung Fu-träning. Där träffade han en instruktör med samma engagemang för ungdomar. Tillsammans startade de verksamheten Värna ditt rum, som lär unga konflikthantering.
– Vi vill lära ungdomar att värna om sig själva och sin person. Det finns så mycket man kan göra för att få barn och unga att bli trygga, säger Arne och berättar om lyckan när ungdomar med dålig självkänsla lyckas resa sig.
– Det ger mig energi att möta 65-strecket. Men hur gammal jag än blir kommer jag inte att sluta mitt engagemang för barn och ungdomar.
Lycklig blir han också av att vara i skogen.
– Det är det bästa jag vet, säger Arne som i sin snickarverkstad bland annat skapar vackra träfat med sin signatur, en svan med delvis utfällda vingar.