Irina Dennros har bara hunnit bo några månader i Uppsala. Hon och åttaåriga dottern Rojda flyttade hit från Härnösand i somras för att Rojda skulle ha närmare till sin pappa, och de bor än så länge tillfälligt på ett vandrarhem.
– Men får jag bara tag på ett jobb så blir det mycket lättare att hitta en andrahandslägenhet, säger Irina Dennros, som precis har avslutat en utbildning i marknadsföring och service.
Hennes första känsla när hon kom till vandrarhemsrummet var en förskräckelse över att de skulle behöva bo så enkelt, men sedan tänkte hon på sin egen uppväxt i Albanien.
– Vi levde väldigt fattigt. Mina föräldrar var lantbrukare med några djur och lite jord att odla på, men det var väldigt tufft att leva på. Vi bodde inte ens i något riktigt hus, utan mer som en i koja och det kunde vara en kamp att få mat för dagen, berättar hon.
Irina Dennros hann bara gå i skolan i två år innan den fallfärdiga skolbyggnaden måste rivas och eftersom familjen inte hade råd att låta henne åka till någon annan skola fick hon stanna hemma och jobba istället.
– Jag fick hjälpa min pappa att sköta kor och lamm och hjälpa mamma med att ta hand om mina yngre syskon, berättar hon.
När Irina var 14 år var det oroligt i Albanien, och föräldrarna som ville att deras barn skulle få det bättre än de själva hade haft det bestämde att hon skulle flytta till sin morbror i Italien.
– När jag kom dit visste jag inte vad post var och jag hade aldrig sett en tv förut. Jag undrade hur de hade lyckats få in alla människor i den lilla apparaten.
I Italien fick hon lite utbildning genom kyrkan, men efter några år började hon få problem med att få sitt uppehållstillstånd förlängt och hon riskerade att behöva åka tillbaka till hemlandet. Men så öppnade sig nya möjligheter och som 21-åring kom Irina Dennros till Sverige och ångermanländska Långsele.
– Jag visste inte ens var Sverige låg. Det var vinter och snö och jag var i Norrland, så det är klart att jag frös.
Hon var alldeles ensam, men snart träffade hon Rojdas pappa. Hon var ung och trodde att det skulle hålla för evigt, men så blev det inte.
– Men jag fick en vacker och klok dotter, säger hon med rösten full av kärlek.
Irina Dennros är glad över att hennes dotter får växa upp i Sverige och kan få sådant som hon själv aldrig fick. Och hon har en tydlig bild av hur hennes framtid hade sett ut om hon hade stannat kvar i Albanien.
– Jag hade blivit bortgift, och i dag hade jag haft minst fem barn, säger hon.
Hon har aldrig återvänt till hemlandet. Hon brukade prata med sina föräldrar en gång i månaden, men sommaren 2011 omkom de båda i en drunkningsolycka.
– Även om vi inte hade träffats på alla år så hade jag alltid känt att de fanns där, som ett skyddande träd över mig. När de dog kände jag mig så ensam och rotlös.
Samtidigt har hon hittat nya familjemedlemmar här i Sverige. Sin ”syster” Jenny träffade hon på när hon skulle handla bebiskläder i Långsele och sin ”mamma” Laila hittade hon när de båda var grannar i Härnösand. I höstas åkte Irina och Laila på en resa till Israel.
– Eftersom hon är kristen hade hon länge drömt om att åka dit. Själv har jag mer och mer börjat tro på Gud. Det började när Rojda föddes och blev ännu starkare när mina föräldrar dog. Så när vi var där blev jag döpt i Jordanfloden, samma flod som Jesus döptes i.
Även om hon inte har råd att resa särskilt mycket finns det en resa till som Irina Dennros vill göra.
– När Rojda blir lite äldre vill jag att vi åker ner till mina föräldrars grav. Jag vill ta farväl och jag vill berätta för Rojda om hennes mormor och morfar och om hur hennes mamma hade det.