Sylvia Mårds vagga stod bokstavligt talat bland hårtorkarna i hennes mammas frisersalong. Hon är uppvuxen i Skåne, och talar stolt om ”sina betesmarker mellan Mölle och Helsingborg”.
Hennes mamma var hårfrisörska och skaffade sig så småningom en egen salong på Sveavägen i Stockholm, reste runt och dömde i frisörtävlingar och jobbade i 15 år som frisörlärare.
– Hon jobbade förstås mycket och min barndom präglades till stor del av längtan efter mamma. Eftersom mamma jobbade hade jag en barnsköterska som jag kallade ”Oa”, och min mormor blev min andra mamma. Jag ville inte gå i förskola och inte i söndagsskola heller. Jag lekte med dockor och ritade, alltid samma motiv: ett hus med ett träd på var sida.
Som barn drömde hon om en hundvalp, och en jul när hon var åtta innehöll ett av paketen ett mjukt litet ulligt knyte – en leksakshund, visade det sig.
– Å, så jag grät! Men då öppnades en dörr, och uthoppande kom en liten svart cockelspanielvalp med röd rosett om halsen. Jag döpte honom till Pelle och han blev min bästa vän i tolv år.
Sylvia Mård gick latinlinjen på Sveaplans flickläroverk. Det enda hon visste om framtiden var att hon inte ville bli lärare. Sin blivande make Jan träffade hon redan som 14-åring.
1964 fick paret möjlighet att flytta till Nyvla gård i Bälinge. Sylvia Mård undervisade i musik på lågstadiet i Bälinge skola några år, för vid det här laget hade hon trots allt skaffat sig den där lärarutbildningen. Första tjänsten var vid Årstagårdens skola i Stockholm. 1988–89 gick hon en Montessoriutbildning I Uppsala och blev sedan föreståndare vid Montessoriförskolan i Björklinge.
– Jag märkte att jag hade en sorts pedagogisk talang, en naturlig auktoritet. Min svårighet som pedagog var det stora ansvaret för barnen jag kände, säger hon eftersinnande.
Efter första barnets födelse lämnande hon pedagogiken och började som frilanstecknare, parallellt med barnboksförfattande. Hon började rita hemma för de egna barnen.
– Totte- och Maxböckerna fanns inte på den tiden, kommenterar hon.
Veckotidningen Allers hade barnavdelningen Lill-Allers, och där publicerade Sylvia Mård rimsagor, texter och bilder.
– Jag jobbade länge med det. Sedan började jag skriva och illustrera noveller i Hemmets Journal. Att jag ett år faktiskt vann Åhlén&Åkerlunds stora novellpristävling var en stor uppmuntran.
Så 1976 tog hon med sig bilder och texter till tv-huset på Gärdet. Det slutade med att hon engagerades att göra manus och bilder till barnprogrammet Bosse får ett syskon.
– Det var åtta kvartsprogram som jag arbetade med i fem år.
Fem nya barnböcker har det blivit sedan 2009. Sylvia Mård skriver dessutom sångtexter, dikter och böner. Det mesta skrivandet sker på vintern, för sommaren är akvarellmålandets tid.
– Det är en form av växelbruk av de gåvor jag fått.
Sylvia Mård blev kyrkligt engagerad sent i livet, och engagerade sig då för det kyrkopolitiska partiet POSK. Hon är djupt intresserad av ekumenik.
När vi vandrar runt i den stora gamla mangårdsbyggnaden stöter vi häpnadsväckande nog på ett trumset i ett av rummen. Ännu mer förvånade blir vi när Sylvia Mård förklarar att det är hennes trummor.
– Jag är trummis i tradjazzbandet Bälinge Hotlips.
När vi kommer ut på gårdsplanen berättar maken Jan Mård att hans farfar byggde huset.
– Jag älskar den här platsen, säger Sylvia Mård, som just denna dag målat utomhus för första gången i år. Motivet för akvarellen är explosioner av kraftfulla djupröda pioner.