Hon fortsätter måla och kämpa

Leila Djibeljan rör sig lätt, hittar med några snabba steg allt hon behöver. Alla saker i lägenheten måste dock stå på sin rätta plats. Hon är gravt synskadad.
Jeansen och toppen har hon valt med hjälp av god ordning i garderoben, upptränad känsel och färgindikator. Den ser ut som en fjärrkontroll och säger "vit" när hon håller den mot min polotröja. Med olika toner skiljer den också på ljust respektive mörkt.

När hon ibland söker efter orden kommer graciösa gester till hjälp och larmet kring handleden syns. "Kroppen började bråka" på 90-talet, problemen med hjärta, kärl, lungor och rygg kom och till sist, 2003, synen.
Runt halsen bär hon en länk med Mariamedaljong och kors, den är från Libanon.
- Ett litet vackert land med stora konflikter och kontraster. 40 grader varmt i Beirut vid havet och samtidigt 15 grader minus i bergen.

Före inbördeskriget arbetade hon som korrespondent för landets största tidning, El Nahar, och sedan som sekreterare på ett amerikanskt försäkringsbolag. Vid flytten till Sverige var hon 29 år och den yngsta av familjens två söner bara fem månader.
- Jag ville inte att våra söner skulle bära vapen och tvingas välja parti, säger hon.

Tio dagar efter att hon fått uppehållstillstånd sökte hon jobb som hemspråkslärare och utbildade sig sedan till förskollärare. Efter ett år bland barn från Turkiet och Libanon bytte hon bana.
- Jag fungerade som förmedlare i triangeln barn-föräldrar-kommun och det fick mig att vilja bli tolk, förklarar hon.
Hennes specialitet var sjukvårdstolkning, men de egna sjukdomarna satte punkt för yrkeslivet.

Vardagsrummets tavlor har Leila Djibeljan själv målat, till och med nu försöker hon, för lusten att uttrycka sig. Det började som terapi när maken dog av hjärtproblem 1999, bara 50 år gammal. Hans porträtt finns med i raden. Hon bokstaverar hans namn: Yheghia.
- Ett typiskt armeniskt namn, säger hon och ler.

Leila Djibeljan har haft hemtjänst i sex år och hemsjukvård i fyra år.
Numera är det inte samma person som kommer för att ge medicin och omvårdnad och kolla blodtrycket, utan två från kommunen och en från vårdcentralen. Antalet hjälpare har flerdubblats, för henne och andra multisjuka som de med många sjukdomar kallas.
- Folk som inte vet hur jag brukar se ut kan tänka "jaja, hon är multisjuk" om jag är blek i ansiktet och blå om läpparna och egentligen behöver åka in akut till sjukhus.
Förr var det raka kanaler mellan hemtjänst, sköterska, husläkare och specialistläkare.
Alla på vårdcentralerna och i kommunen gör sitt bästa, är hon noga med att understryka, men folk har blivit mer stressade. "Det är inte samma anda".

Sedan juli i fjol har hon med brev, namnlistor och otaliga telefonsamtal kämpat för att landstinget ska göra undantag för Sigtuna kommun i Vårdval Stockholm, vårdsystemet som trots protester infördes vid årsskiftet.
- Jag har aldrig träffat på en otrevlig politiker. Jag tror på att ge och få respekt, säger hon.
Via sin Daisy-spelare lyssnar Leila Djibeljan på böcker från helt olika genrer. Hon vill använda hela paletten av livets färger. Som en favorit, den mångsidige Khalil Gibran, han som skrev Profeten.
Vi får se om hon också kan inspirera landstingspolitikerna i Stockholm att titta och tänka utanför ramarna.