Hon är född i Seoul och växte upp i Arbrå, som då var ett litet blomstrande samhälle där alla kände varandra.
Hon spelade handboll under hela grundskoletiden och gick med i scouterna där hon sedan blev ledare. Och hon läste massor. På väg hem från biblioteket hade hon fulla bokkassar på pakethållaren. Drömyrket var givetvis bibliotekarie.
– Det var den optimala kombinationen: fri tillgång till böcker och inte minst en penna med datumstämpel för att kunna stämpla i låneböckerna.
Somrarna tillbringade familjen i Ångermanland hos gammelmorföräldrarna och hos morfaderns föräldrahem i Västergötland.
– Västergötland var sommarlekar utomhus. I Ångermanland la vi ut nät på sommaren och gäddsaxar på vintern.
Hon misstänker att hon hade en del dominanta drag som liten, drag som ”förhoppningsvis kanaliserades konstruktivt under scouttiden och tiden i elevrådet”.
– När jag var tolv ansåg jag att jag var vuxen och kunde inte förstå varför jag måste vänta tills jag var 18 år för att bestämma själv, säger Tove Lifvendahl.
Då var hon en ung tjej som förutom att vara frustrerat angelägen om att komma igång med vuxenlivet också var förväntansfull – och lite orolig.
– Jag undrade om jag någonsin skulle ta mig ut i världen. I Stòckholm, uttalat just så, skulle jag bo där? Men steg för steg vidgade jag mitt territorium.
I de tidiga tonåren blev hon alltmer intresserad av politik och gick som 16-åring med i Moderata ungdomsförbundet, MUF. Föräldrarna var engagerade i Moderaterna, och politiken var ofta närvarande i hemmet. Tidigt fick hon hjälpa till att packa valsedlar och sortera kuvert.
– Men jag upplevde aldrig några påtryckningar. Det hade lika gärna kunnat bli något annat borgerligt parti. Jag har alltid drivits av viljan att förbättra och förändra, säger Tove Lifvendahl.
Hennes ideella engagemang har avlöst varandra under åren. Efter ett studiebesök hos Stadsmissionen, starkt berörd av den värdighet som fanns i allt elände, ringde hon föräldrarna och deklarerade att hon tänkte tillbringa julen med att hjälpa utsatta människor.
– Jag blev så snopen när jag sedan fick veta att volontärutbildningen var på sex månader, och dit var det kö.
Efter volontärutbildningen engagerade hon sig i Bullkyrkan, Stadsmissionens kyrka för hemlösa. I dag är hon stödmedlem i några föreningar: Fredrika Bremer-förbundet, Röda korset och Livstycket i Tensta, som hjälper kvinnor att arbetsträna. Förutom föreningsengagemangen har hon också arbetat med enskilda asylärenden.
Hit till Uppsala kom hon för att plugga svenska, litteratur och historia, och planerade att bli lärare.
– Jag förlorade hjärtat till Uppsala när jag kom hit som student, säger Tove Lifvendahl som planerade att bli lärare i svenska och historia. Men den politiska karrären tog överhanden. Hon flyttade till Stockhom. arbetade på Timbro, vikarierade som ledarskribent på den tidning vars ledarsida hon nu basar över, blev politisk sekreterare på Moderaternas riksdagskansli, ordförande i Moderata ungdomsförbundet och fortsatte sedan som kommunikationsrådgivare vid JKL och kommunikationschef vid Svenskt Näringsliv. Parallellt har hon skrivit flera böcker om samhällsfrågor.
Tove Lifvendahl avslutade sin politiska karriär 2005 och lämnade då partistyrelsen.
– Sitter man där har man formellt makt men reellt ett begränsat inflytande. Jag behöver inte ha något parti för att veta vad jag ska tycka. Kanske kan jag ibland tycka att mina värderingar varit mer intakta än det parti jag tillhörde.
När hon började som politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet i augusti 2013 lämnade hon alla förtroendeuppdrag för att undvika frågor om integritet.
– Fast jag sitter faktiskt kvar i expertrådet för Kronprinsessparets bröllopsstiftelse. Det är ingen hemlighet att SvDs ledarsida är för monarkin.