Margareta Nyström kom som riktigt liten till Uppsala tillsammans med sin mamma och två äldre syskon. Trots att hennes mamma tvingades att försörja familjen helt själv så beskriver Margareta Nyström en trygg uppväxt. Hon var ett älskat barn.
– Mina syskon har alltid betytt mycket för mig. Min bror blev redan som ung den manliga förebilden i familjen och min syster tog tidigt ett stort ansvar för mig, berättar Margareta där vi sitter och dricker en kopp te i hennes ljusa och trevliga vardagsrum i lägenheten i Stenhagen.
Hon växte upp i de nybyggda husen i Tunabackar och gick på dagis i Svartbäcken.
– Jag trivdes så himla bra på dagis hos tant Kerstin. Min syster brukade hämta mig där. Hon var inte mer än sex, sju år själv och jag tänker ibland på hur stor skillnad det är mot barnen som växer upp i dag. Mina syskon var fyra och åtta år äldre än jag och tog så stort ansvar för mig båda två, säger Margareta Nyström.
Skolåren minns hon omväxlande som positiva och jobbiga. Att vara rödhårig och fräknig gjorde att hon stack ut ur mängden och hon blev länge retad, till dess hon själv tog kommando över situationen.
– Min bror har alltid peppat, stärkt och lyft mig, min självkänsla och självförtroende. Jag valde att ta itu med problemet i skolan genom att döpa om mig själv, och jag valde "Pricken". Då slutade de att reta mig, berättar Margareta.
Efter folkskolan var siktet inne på att bli frisör. Den planen hade hon haft sedan hon var 11 år. Hon behövde lite praktik innan yrkesskolan och började som schamponeringsflicka på en salong och kunde därefter söka till yrkesskolan. Den treåriga utbildningen avslutades med ett gesällprov som hon klarade av i november 1966. Då hade Margareta Nyström hunnit få sitt första barn och ett par år senare var hon som 20-åring mamma till två barn.
– Jag och barnens pappa levde ihop, men det var inte lätt att vara en så ung mamma. Jag var fast besluten att få relationen att hålla, mycket för att jag själv vuxit upp i en splittrad familj och ville ge mina barn en stabil och trygg uppväxt med två föräldrar, säger Margareta Nyström.
Sex år efter barn nummer två föddes familjens yngsta. Då valde Margareta och hennes make att bygga eget hus i Björklinge och flyttlasset gick från staden ut på landet.
– Jag stortrivdes där, med allt trädgårdsarbete och naturen. Jag öppnade efter några år en egen salong hemma och slapp åka in till stan och stressa mellan salongen där och jobbet hemma med dagbarn några dagar i veckan.
Familjen skaffade hund och engagerade sig i brukshundklubben, där maken blev instruktör. Under de här åren fick den äldsta sonen problem, både i och utanför skolan. Han trivdes inte, kom i fel sällskap men vare sig Margareta eller hennes make ville riktigt se vidden av problemen.
– Vår dotter blev den väckarklocka vi behövde. Hon sa: Ser ni inte att er son knarkar!
– Det var en otroligt jobbig tid. Han flyttade. Vi visste inte var han var, hur han mådde. Ja, det blev många sömnlösa nätter. Vi försökte få hjälp på socialförvalningen men det var först när vi gick med i Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, 1992 som vi fick det stöd vi sökt så länge, säger Margareta Nyström som sedan dess haft ett stort engagemang i föreningen.
– Genom FMN fick vi verktyg som vi kunde använda i vår relation till vår son. Vi lärde oss att sätta gränser, att stå fast vid dem och att säga ifrån. Tidigare hade vi löst alla problem åt honom, nu fick han själv ta ansvar för sitt beteende, förklarar Margareta som även lade ner mycket tid och arbete åt att hjälpa andra föräldrar i FMN.
Flera oroliga år följde vilket påverkade alla i familjen. Sonen kunde så småningom med egen kraft ta sig ur sitt missbruk och är drogfri sedan 1997. Margareta och hennes make jobbade på att få relationen att fungera, men valde att separera och sedan 2011 bor Margareta själv.
Hennes engagemang inom FMN har rullat på. 1997 blev hon ordförande i FMN Uppsala och sedan årsmötet i maj 2016 är hon förbundsordförande i riksföreningen.
– Det kändes otroligt spännande att kunna avsluta engagemanget i föreningen som förbundsordförande i riksföreningen. Jag var först osäker på om jag skulle våga satsa men jag frågade barnen vad de tyckte och de sade att det var självklart, säger Margareta Nyström.