Hon njuter av skogen

Folk slänger gärna ur sig att de tycker om "att vistas ute i skog och mark". När det gäller Ingegerd Eriksson är hennes förhållande till skogen så starkt att hon föreslagit att vi ska träffas i Lunsenskogen i samband med födelsedagsintervjun.

Att hon är strukturerad visar sig också stämma. Hennes minimala midjeväska visar sig, otroligt nog, innehålla hårdbrödmackor med ost, kaffetermos, koppar, grädde och socker, tillräckligt för tre personer.
Så vi slår oss ner vid ett stenparti i en skogsglänta. Det doftar av mossa och vår, aprilsolen inspirerar fåglarna till livliga, flöjtande melodier.
- Hellre skogen än krogen, säger Ingegerd Eriksson, vars förhållande till skogen började på allvar 1997, när familjen återvände efter att ha bott utomlands i sju år, först i Thailand, sedan i Ungern.
- Då upptäckte jag skogen, och hur skönt det var att vara för sig själv, röra sig fritt. I få länder i världen har man den möjligheten. Är marken inte privat så finns det farliga djur eller minor.

Ingegerd Eriksson är född i Stockholm och flyttade som sexåring med familjen till Västerås. Som barn ville hon gärna bli kock, men hennes pappa sa att det inte var något riktigt yrke och att hon i stället borde bli ingenjör, som han själv. Så hon gick fyraårig teknisk linje med inriktning på livsmedelskemi.
- Och det har jag aldrig ångrat. Jag gillade matematik, fysik och kemi.

Ingegerd Eriksson tog sin examen en fredag, och på måndagen startade hennes yrkesliv på dåvarande AB Fortia i Uppsala. På företaget som i dag heter GE Healthcare har hon jobbat i 30 år. Efter 25 var det dags för guldklocka efter lång och trogen tjänst, men Ingegerd Eriksson ratade både klockan och konstverksalternativet och valde i stället ett mycket fint och dyrt regnställ som hon haft stor nytta av.

I dag jobbar hon inte längre på labb, utan med användarsupport och utveckling av ett av företagets datasystem som används för laboratoriepersonal.
- Det är kul att ha med människor att göra. Men jag gillar fortfarande labbarbete eftersom jag är strukturerad och noggrann, säger Ingegerd Eriksson och kastar sig sedan entusiastiskt in i en, dessvärre i långa stycken obegriplig, skildring av hur bakterier med vissa gener odlas i jättelika tankar "som en stor ärtsoppa", och hur labingenjörerna sedan tålmodigt pillrar fram vad de är ute efter.

Ingegerd Erikssons make är anställd vid Ericsson, vilket medfört att familjen bott utomlands under nästan hela 1990-talet. Det har gett henne många minnen och möten med människor.
- I Bangkok levde vi ett liv med cocktailpartyn, ambassadörsmottagningar, tjänsteandar och chaufför. Och man vänjer sig vid ett tag efter att ha det så.
Därefter fick maken en placering i Budapest. Där engagerade hon sig i International Womens Club som arrangerade föredrag, och sysslade med skolfrågor och välgörenhet.

Att sedan återvända till Sverige blev en stor omställning:
- Min man jobbade och plötsligt stod jag ensam med två barn, utan både hemhjälp och trädgårdsmästare, säger Ingegerd Eriksson och skrattar.
När hon återgick till arbetet ute i Boländerna blev hon av en tillfällighet lockad att följa med på en upptaktsträff för orienterare. Båda döttrarna började sedan med orientering, och själv gick hon en kurs i nybörjarorientering för vuxna. Hon säger att hon inte är särskilt duktig, utan är "en social orienterare som tycker om människor".
- Orientering är bra för både huvudet och kroppen, även om det kan vara svårt att lösa problem på kartan när allt blod är någon annanstans.

På skogsstigen på väg tillbaka frågar jag hur det känns att bli 50, och får ett snabbt svar som känns rätt typiskt för Ingegerd Eriksson:
- Det är helt okej. Alternativet är mycket värre.

Hon njuter av skogen

När Ingegerd Eriksson går ut i skogen så mår hon bra. Där kan hon vandra ostört och tankarna kan röra sig fritt.