En mormorsmormor föreställer man sig gärna som en bräcklig, vithårig dam, kanske insvept i ett lager av värmande schalar. Men när UNT träffar Ann-Marie Svärd är det bara att konstatera att mormorsmorsmödrar kan finnas på Facebook och att de kan älska att cykla. Ann-Marie Svärd tillhör en gammal upsaliensisk industriarbetarsläkt. Hon var 14 år när hon fick sitt första jobb, på Uppsala kappfabrik (”Kapp-Lasse”).
Egentligen hade hon önskat att få läsa vidare efter de sju åren i Gamla Uppsala skola. Drömmen var att få jobba på bank.
– Jag ville fortsätta. Men det fick jag inte, för mamma sa att vi inte hade råd. Det var väldigt sorgligt, och jag tänkte ofta på det.
Jobbet på Kapp-Lasse fick hon genom sina två mostrar som jobbade där.
– Först fick jag sprätta tråckel och sedan lärde jag mig sy. Innan jag slutade hade jag avancerat till att sy ärmar. Att sy kragar och fickor med stickningar var det svåraste. Tjejerna som jobbade på Kapp-Lasse var tuffa, det var tjejer även på den tiden. Många umgicks på fritiden, gick ut och dansade eller hälsade på hemma hos varandra.
På den tiden var det inte svårt att få ett jobb.
– Det fanns ju hur många industrier som helst på den tiden. Man kunde gå till en fabrik och fråga om jobb den ena dagen, och få börja den andra.
Därför har Ann-Marie Svärd erfarenhet av många numera nedlagda Uppsalaindustrier: Slotts Senap, Sonjas Karamellfabrik, Gahns och Dalabagarn.
– På Dalabagarn var det skojigt, för där jobbade både killar och tjejer. Jag lärde mig fläta bullar och göra semlor. På senapsfabriken var det mindre muntert. Vi satt några personer kring ett bord, och den första hällde senap i en glasburk, den andra satte på locket, den tredje etiketten, och den fjärde packade burken i en kartong. Så var det ofta på industrier på den tiden, innan mekaniseringen kom.
Precis som sin mamma före henne gifte sig Ann-Marie Svärd när hon var 17 år.
– Och det gjorde min dotter också. Det måste gå i arv, och det är väl därför som vi har blivit så många i släkten, skojar hon.
När hon var 34 kände hon att hon ville göra något annat än arbeta på fabrik. Under en vinter ägnade hon sig åt kommunala vuxenstudier. Där lärde hon sig kontorssysslor som att skriva, sköta räknemaskiner och bokföring. Samma vecka som kursen slutade såg hon att Televerket på Bangårdsgatan sökte växeltelefonister.
– Jag fick jobb där, ett skiftjobb som passade mig utmärkt. Jag blev kvar i 22 år och trivdes jättebra. Det var ett kul och omväxlande jobb. Såklart tjuvlyssnade vi på samtal ibland. Jag har hört så mycket spännande saker så det kan du aldrig tro.
Ibland träffas de gamla växeltelefonisterna och pratar minnen.
– Vi skrattar mycket åt hur det var på den tiden: att man måste be om lov för att gå på toaletten, och åt våra chefer, vaktföreståndaren och övervaktförståndaren.
Sin barndom minns Ann-Marie Svärd med glädje. Hon är uppvuxen i en stor släkt som umgicks mycket med varandra.
– Vi bodde vid Tunåsen. På ena sidan vägen bodde farmor och farfar, på andra sidan mormor och morfar. Morfars hus, som han byggde själv, är tyvärr rivet nu, men farfars står kvar. Mamma och pappa var inte gifta, så jag fick bo hos mormor de första fyra åren.
Hon är oerhört släktkär och tror själv att det kommer sig av att hon själv är uppvuxen i en stor släkt. I dag är hon är äldst av fem generationer i sin familj, och alla ”flickorna” är födda på Akademiska sjukhuset: mormorsmormor Ann-Marie Svärd, mormorsmor Marianne Lundblad, mormor Jessica, mor Mariell och babyn Tindra som föddes förra hösten.
– Nu har jag ju själv fått en egen stor släkt. Vi träffas vid Gamla Uppsala högar varje år den veckan jag fyller år och har knytkalas varje år. Hittills har det alltid varit fint väder, och alla är alltid glada. Jag vill ju att mina barn och barnbarn ska få uppleva samma sorts gemenskap som jag gjorde. Och det verkar vara uppskattat, för de kommer ju. Vi leker lekar, äter, dricker, skojar och pratar.
Många människor suckar inför julen och skulle helst slippa den. Ann-Marie Svärd har gått ett steg längre.
– Jag bryr mig inte om julen. Det är bara ett stort jippo, så den struntar jag i. Dessutom har jag ju så stor släkt att jag aldrig skulle ha råd att köpa julklappar till allihop, säger hon och skrattar.
Som pensionär lever hon ett rikt och omväxlande liv.
– Jag läser intressanta saker på nätet, spelar patienten Spindelharpan, skriver e-post och är med i Facebook. Fast jag tycker ibland att folk lämnar ut sig väl mycket. Så här på sommaren läser jag inte så mycket böcker utan är ute mycket. Jag är fortfarande ganska vig i kroppen och gillar inte att sitta still, kanske för att jag suttit på en telefoniststol i 22 år.
Ibland cyklar hon ner på stan – fast inte ända fram till centrum
– Jag brukar parkera och låsa cykeln vid Carolina Rediviva och sedan gå sista biten därför att det är så jobbigt att cykla uppför backen när jag ska hem igen. Man måste vara lite smart när man är gammal.