Bedia Ucar stökar i sitt kök, och medan hon småpratar med oss lyckas hon samtidigt koka turkiskt kaffe och vara uppmärksam och ha fokus på sin dotter Mizgin, som är funktionshindrad.
Bedia Ucar växte själv upp i en kurdisk by i norra Turkiet.
– Min mamma levde ett traditionellt liv, födde sex barn, jobbade hårt med att plocka bomull på åkrarna fast hon var höggravid. Min pappa var murare och skötte om våra djur.
Bedia Ucars pappa flyttade till Sverige på 80-talet. Hustru och barn kom senare efter.
– Jag minns hur alla i byn tog farväl av oss när vi skulle flytta, säger Bedia Ucar som var fyra år när familjen lämnade byn.
De hamnade först i Bollnäs, och ett av hennes starkaste minnen var när hon fyllde fem år, och dagis firade henne med tårta.
– Jag blev så överraskad och glad. I samma veva fyllde min bror sex, och då blev det också tårta på dagis.
Hon har däremot dubbla känslor inför den första kontakten med de svenska jultraditionerna.
– Vi hade en kontaktperson, och på julafton klädde hon ut sig till tomte och kom hem till oss. Tomten höll på att skrämma livet ur mamma men alla andra i familjen bara skrattade.
Familjen bodde sedan en kort tid i Eskilstuna, där hon gick första klass, och flyttade sedan till Karlbo utanför Avesta. Hennes pappa drev flera restauranger i trakten, men tröttnade:
– Det här var i början av 90-talet med mycket rasism, bråk och skadegörelse. Det var tyvärr så i Sverige på den tiden. Pappa sålde verksamheten i Dalarna och köpte en restaurang i Uppsala i stället, Kebab House.
Hon var 12 år när familjen flyttade till Uppsala.
– Det var som att komma till storstan, med fler barn och större press.
När Bedia Ucar gått ut nian flyttade familjen tillbaka till Turkiet, till den verkliga storstaden Istanbul. Medan vi smuttar på det turkiska kaffet berättar hon att hon inte trivdes särskilt bra där. Hon levde visserligen ett väldigt socialt liv, men kände samtidigt att hon inte hade någon verklig frihet.
– Jag och mina tjejkompisar kunde inte gå ut ensamma.
Hon var 17 år när hon träffade sin blivande make Veysel, och det dröjde inte länge förrän de var gifta. Bedia Ucar förklarar att det var kärlek vid första ögonkastet.
– Jag har inte ångrat ett ögonblick att jag gifte mig så tidigt. Jag har alltid vetat vad jag vill, säger hon bestämt.
En stor del av hennes tillvaro kretsar kring sexåriga dottern Mizgin som är döv och rullstolsburen (en liten skylt med ordet Prinsessa hänger under rullstolen).
Fem dagar i veckan åker de till Akademiska sjukhuset för att Mizgin ska få dialys. Men tillvaron har blivit lättare, för innan Akademiska införde barndialys var de tvungna att resa till Huddinge.
– Dialysen tar tre timmar, så jag tillbringar mycket tid på sjukhuset, säger Bedia Ucar som kommunicerar med dottern via teckenspråk.
Trots dotterns sjukdom är Bedia Ucar en glad tjej, som ofta skrattar:
– I mitt liv finns det ingenting som heter ”omöjligt” eller ”kan inte”. Allt är möjligt, även om vägen dit kanske inte är den enklaste. Det är något jag lärt mig av min dotter. Det är från henne jag hämtar min kraft och styrka.
Bedia Ucars stora passion i livet är att köra bil. Den lilla vita bilen på garageuppfarten representerar för henne frihet och självständighet i en annars hårt styrd tillvaro.
– Jag älskar att köra bil vilket gör min man tokig med tanke på det höga bensinpriset. Men jag förstår inte hur jag skulle orka med allt arbete med Mizgin om jag inte hade min bil.
Som många andra svenskar med utländsk bakgrund känner hon sig ibland kluven i sin identitet.
– I Sverige känner jag mig som en invandrare och i Turkiet känner jag mig som en svensk. Jag vet många tjejer som åker ner i slöjor och heltäckande, men sedan byter om direkt när de kommer tillbaks till Arlanda.