Framför oss på bordet i lägenheten i Luthagen ligger de två första delarna av Sigrid Kahles memoarer. På ett sätt känns det märkligt för mig som är en ung man att be en människa som redan publicerat över 1 500 sidor om sitt liv, att berätta om just sitt liv.
– Uppriktigt sagt är det jobbigt att läsa den här i sängen, säger hon och lyfter upp en utav de tunga böckerna.
Sigrid Kahle har alltid läst mycket. Hon läste om dem som hade uträttat stordåd, om hjältar. Tidigt visste hon att hon också ville göra något stort av sitt liv.
– Det kanske låter malligt men så var det, säger hon.
Hon föddes i Paris men kom till Uppsala innan hennes första levnadsår hade passerat. Hon växte upp under andra världskriget och beskriver Uppsala som oerhört akademiskt. Det var under en tid då man beundrade vetenskapsmän, konstnärer och andra som hade uträttat något betydande.
Det fanns ingen teater i Uppsala då, men det fanns biografer. Dit smög sig Sigrid Kahle och drömde om att bli skådespelerska. Särskilt inspirerades hon av Alice Babs, bara två år äldre än hon själv.
– Drömmarna om ett liv som filmstjärna speglade mitt frihetsbegär. Jag är väldigt frihetsälskande.
Hon spenderade mycket av sin fritid med att spela barnteater, något hon fortsatte att utveckla på Stockholms universitet där hon läste teaterhistoria. Hon ville komma bort från Uppsala, och helst ville hon bli regissör. Det var målet med hennes studier.
– Jag är disciplinerad, men livet hindrar mig alltid. Jag är en ordningsmänniska, samtidigt som jag är social.
Hon berättar att många har trott att hennes far, som var en framstående vetenskapsman, ställde höga krav på henne. Men så var det inte alls.
– Jag ställer stora krav på mig själv och då tror man att någon fått mig att göra det. Jag tror att mina höga ambitioner är medfödda.
Hennes universitetsstudier tog henne till England, som fortfarande låg i ruiner efter kriget.
Sedan åkte hon till Tyskland med Uppsalas studenters filmstudio för att studera film.
– Du hör hur barockt det låter? Åka runt i en buss för att se på film i alla dessa ruinstäder.
En av sönerna till en tysk immigrantfamilj hon bott hos i England befann sig i Bonn och när bussen stannade i Bonn hoppade hon av. Det var John Kahle och snabbt förlovade de sig.
John Kahle var statslös men återfick sitt tyska medborgaskap och kom in på en skola för blivande diplomater. När han studerade åkte Sigrid Kahle tillbaka till Sverige för att avsluta sina studier i Uppsala.
– Jag minns att jag tänkte: Nu har jag min examen färdig. Nu har jag livet framför mig. Varför ska jag då åka till Tyskland för att gifta mig? Men jag gjorde det ändå. Plötsligt var vi gifta. Plötsligt satt jag i Bonn och var gift med en attaché.
Parets diplomatiska karriär tog sin början. Första anhalten blev Pakistan. De första dagarna där kände hon oro och ensamhet. Hon visste inte vad hon skulle göra hela dagarna.
– Min man gick ju till sin ambassad. Men vad skulle jag göra? Jag tänkte att mitt liv var slut. Vi hade längtat till Orienten, men Karachi var inte som vi hade föreställt oss.
Men hon ville inte låta någonting stoppa henne. Hon hade en stark drivkraft att ta sig upp och bestämde sig för att starta en teater. Det fanns inte i Karachi.
Teatern blev oerhört uppskattad av lokalbefolkningen. Hon ville göra en insats, kanske inte den typ av insats hon hade tänkt sig från början, men ändå alltid en insats. Paret arbetade och bodde i Bagdad, Washington, Sudan, Indien, Tunisien och stora delar av arabvärlden samt flera platser i Tyskland.
Sigrid Kahle har alltid läst mycket men även alltid skrivit. Som nioåring skrev hon en bok som hette Mitt livs underbara öden. Under all tid utomlands skrev hon långa brev hem till Sverige.
Mottagarna av breven visste att Sigrid Kahle hade författarambitioner och sparade breven. Främst skrev hon utförliga brev till sin far. När han gick bort 1974 började hon i stället att författa en dagbok. Bakom dörren till arbetsrummet döljer sig ett skåp och där inne finns hela hennes historia. Där finns breven och dagböckerna som utgjort grunden för hennes böcker.
– Om en författare är en person som skriver varje dag så är jag författare.
Sigrid Kahle har alltid sökt efter friheten, men under tiden som diplomathustru var friheten begränsad. Hon skaffade sig så mycket frihet som hon kunde, men uppfattades i diplomatkretsar som en rebell. Hon förde en ständig kamp för att få göra det hon ville. Och hon lyckades väldigt ofta.
1985 tog diplomatåren slut och Sigrid Kahle återvände till Sverige. Hon hade i alla år haft tankar på att skriva romaner men nu när tiden fanns kände hon att det var för sent. I stället började hon på sina memoarer.
– Hela författarskapet har smält ihop till att bli mina memoarer. Även om jag har mycket mer att berätta.
Den första delen kom ut 2003, den andra för bara några månader sedan. Hon är 52 år gammal i slutet av den andra delen, och har med andra ord mycket kvar att berätta. Nu skriver hon på den tredje delen. Men hon skriver inte om tiden som var, hon skildrar tiden så som hon upplevde den då.
– Jag vill inte vara en 85-årig dam som blickar ut över mitt liv och reflekterar över det. Jag skriver som det var då, som jag tänkte då. Ibland känner man att vissa saker vill jag inte skriva. Men det har jag alltid ändå gjort.
Är du stolt över allt du gjort?
– Nej. Jag är oerhört självkritisk. Jag tycker inte att jag är något märkvärdigt alls. Jag är inte stolt, absolut inte. Jag är faktiskt aldrig nöjd med något jag har gjort. Jag är inte nöjd med mitt liv heller.