I Iréne Holmgrens köksfönster trängs pelargonskotten i solskenet som flödar in medan hon berättar om sitt liv. En av händelserna låter faktiskt som om den skulle kunna ha skrivits av Lars Molin.
Irene Holmgrens mamma dog i cancer bara 33 år gammal. Irene Holmgren var elva år, och mammans död har påverkat henne livet igenom.
– Eftersom jag var äldsta dottern fick jag hjälpa till mycket hemma. Pappa var byggnadsarbetare och hade långa arbetsdagar. Olika hemsystrar såg till oss och tog hand om hemmet.
– Jag har fått veta att man på byn pratade om att det blir väl aldrig folk av Holmgrens ungar.
En dag kom barnavårdsnämnden på inspektion till huset i Långhundra.
– Pappa anade nog inte vad som komma skulle, för han hade obekymrat dukat upp med finaste kaffekopparna.
Men så kom det plötsligt på tal om att barnen kanske skulle må bättre i ett fosterhem.
– Min syster har berättat att pappa slog näven i bordet så att finporslinet hoppade. Och så sa han ”Över min döda kropp!” Och så sålde pappa huset i Långhundra och köpte Esso-macken i Storvreta, så han kunde ha jobbet hemmavid.
I Storvreta gick hon åttonde klass, men mådde inte särskilt bra.
– Det var kaosartat inom mig, mamma var borta och jag kände att vi inte fick prata om det. Det var ju så på den tiden. Pappa bar allt inom sig, säger Irene Holmgren och berättar hur rädda syskonen var för att också han skulle dö.
– Speciellt en gång blev vi vettskrämda. Det var när ambulansen hämtade honom när han fick blödande magsår.
1962 flyttade familjen till Östhammar, där släkten fanns. Irene Holmgren jobbade på Pressbyrån och hjälpte till i hushållet.
– Pappa var duktig, men jag var äldsta flickan.
En vändning kom när hon började på Wiks folkhögskola. Orden tryter när hon berättar om den inspirerande folkhögskolemiljön och hur mycket Wiks och Skinnskattebergs folkhögskola betydde.
– Jag umgås fortfarande med en av mina gamla lärare från Skinnskattebergstiden. Hon är i dag 87 år och har betytt oerhört mycket. Under vår 36-åriga vänskap har vi haft många givande samtal och roligt tillsammans.
Irene Holmgren utbildade sig till fritidsledare och läste senare pedagogik vid universitetet.
– Jag blev intresserad av att studera. Vi hade ingen studietradition i släkten, och hemma hos oss fanns inga böcker – jo, pappa läste Bill & Ben ibland.
Efter utbildningen fick hon jobb som föreståndare på ett utvidgat fritidshem i Stockholm.
– Efter ett par år erbjöds jag ett projekt av socialchefen i Stockholm. ABF och socialförvaltningen skulle starta ett föräldrautbildningsprojekt och de ville ha mig som projektledare. Det var en rolig tid, säger Irene Holmgren som alltid uppskattat att jobba i projekt. Efter ytterligare ett projekt inom ABF erbjöds hon projektanställning inom Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, där hon sedan fick hon en fast tjänst som organisationssekreterare.
Kärleken förde henne därefter till Skellefteå, och fick henne att lämna dotter, jobb och lägenhet i Stockholm. I Skellefteå fick hon anställning som organisationspedagog i Sunnanå utbildning.
– Det var en jättehärlig tid, men jag klarade inte av mörkret och den långa vintern, utan återvände till Stockholm efter fyra år – nyskild, utan jobb och utan lägenhet. Men allt löste sig som det ju brukar, säger Irene Holmgren som under sina år i Stockholm arbetat inom handikapprörelsen.
Hon flyttade tillbaka till Uppsala 2007 för att vara nära sin dotter och hennes familj. Även om hon sedan någon vecka inte längre arbetar på heltid med Lars Molinsällskapet fortsätter hon som dess ordförande. Lars Molin kände och umgicks hon och familjen med under sina år i Östhammar i början av 70-talet.
– På den tiden var jag en blyg, tillbakadragen hemmafru. Men jag hade öronen på helspänn och såg verkligen upp till Lars Molin.
Sällskapet har nyligen tagit fram en turistbroschyr med Molinska inspelningsplatser i Östhammars kommun. Nu planerar man en minnesbok med bidrag av skådespelare, författarkolleger och andra som kan berätta om honom. Själv håller Irene Holmgren på att jaga ”nedfrysta” Molinfilmer till den Molinska filmfestivalen i november.
– Och böcker. Jag skulle gärna se en nyutgivning av hans verk. Nu är det bara på antikvariat och bibliotek man kan få tag på dem. Flera känns lika aktuella i dag som då de skrevs, försäkrar hon.