Hon tar vara på varje dag

Själv är Jessica Holmgren Carlsson en glad och färgstark person, med en mängd intressen och aktiviteter som hon numera har tid för. För snart fyra år sedan gick hon i pension från sitt arbete som anpassningslärare vid Syncentralen, Landstinget i Uppsala.
– När jag bestämde mig för att gå kände jag att det var det bästa beslut jag fattat i mitt liv, säger Jessica Holmgren Carlsson med eftertryck.
Att brodera är hennes största intresse, och hon syr avancerade Clara Waever-broderier som kräver tålamod, kunskaper och god syn. Ett pågående broderi ligger på vardagsrumsbordet.
– Det är ett slitgöra, medger hon.

Broderiet tar hon fram om hon behöver tänka eller koppla av, eller om det hänt något jobbigt.
– När jag broderar kommer jag in i ett flöde. Det är så rogivande – om blixten slog ner skulle jag inte reagera utan fortsätta att sy. Just nu syr jag på en rådjursfamilj, säger Jessica Holmgren Carlsson och vänder broderiets baksida till: en slöjdfrökens våta dröm med oklanderligt fästa trådar.
Numera har hon även tid att resa. Hon kallar Thailand sitt andra hemland, och den thailändska flaggan i blått, vitt och rött vajar på balkongen.
– Jag är där en månad på vintern varje år, men nu senast blev det faktiskt två.

Jessica Holmgren Carlsson är uppvuxen i Djursholm. Dit flyttade familjen från Avesta, där fadern var bergsingenjör. Som barn var ridning hennes stora intresse. Hon började rida som sjuåring och slutade när hon var 18.
– Jämt var jag i stallet vid Djursholms ridklubb. Där jobbade en viss Jana Wannius som senare blev både landslagsryttare och förbundskapten för ridlandslaget. Jag tävlade i hoppning i flera år. När jag var 52 återupptog jag ridningen och började rida på Akademistallet. Har man en gång börjat rida sitter det i ryggmärgen.
Jessica Holmgren Carlssons familj hade sommarställe på Hölö, och bodde där granne med det legendariska Sjösala, där Astri och Evert Taube och deras barn tillbringade somrarna.
– Jag växte upp med att bada i havet från första maj till sista september. I dag går jag på Centralbadet tre gånger i veckan sedan många år. Jag måste få simma, annars är jag inte människa.

På 1960-talet tillbringade hon ett år i USA, där hon gick en anpassningslärarutbildning på Perkins School for the Blind.
– Där lärde jag mig handalfabetet som man använder när man kommunicerar med dövblinda. Men när jag kom tillbaka till Sverige och hade jobbat några veckor insåg jag att det amerikanska handalfabetet inte byggde på samma system som det svenska. Dessutom fattades det ju en del bokstäver. Så jag fick lära mig det svenska också.
1968 flyttade hon till Uppsala och startade första anpassningskursen för vuxna dövblinda i Uppsala. Engagerat och medryckande berättar hon om arbetet, vars mål var konkreta: de dövblinda skulle lära sig klara vardagen och få daglig sysselsättning.
– Jag minns bland annat att en dövblind person fick arbete i ett mörkrum med att framkalla röntgenbilder.

I jobbet ingick också att lära gravt synskadade och blinda personer att gå med vit käpp. Käppen infördes i Sverige av hennes moster Anta Ryman. Hon var en verklig eldsjäl som kämpade hårt för de blindas sak, berättar Jessica Holmgren Carlsson.
– Hon levde till och med som blind mellan kl 8 och 22 varje dag i ett halvår när hon var i USA, allt för att lära sig förstå dem hon arbetade för. Ett sådant här engagemang är jag uppvuxen med, och jag tror nästan att det sitter i generna. Jag har alltid haft ett intresse av att jobba med människor.
Jessica Holmgren Carlssons livsfilosofi handlar om vikten att ta vara på varje dag.
– När man har varit med ett tag, och upplevt saker i livet vet man att det man vill, det ska man göra nu direkt. Man vet inte vad som händer i morgon.