Hon tränar till pensionär

– När jag fyllde 60 var jag övertygad om att jag skulle gå efter 65. Men sedan dess har jag hoppat fram och tillbaka många gånger. Då jag var 63 började jag känna tröttheten smyga sig på. Jag kunde märka min ålder, allt tog lite längre tid. Då började jag tänka på pension igen.
Men något år senare mötte hon en grupp studenter som ”var otroligt stimulerande och roliga att jobba med”. De fick henne att känna sig stark, både fysiskt och psykiskt.
– Nu har jag gått ner till 60 procent, och mår väl av de där extra dagarna hemma, samtidigt som jag har mitt arbete kvar. Jag ska sakta fasa ut mig. Man kan säga att jag tränar mig på att gå i pension, och försöker hitta andra vägar, som att börja läsa konstvetenskap vid Senioruniversitetet.

En annan livsväg är schäferhundarna och hennes aktiviteter med dem. Medan vi betraktar de graciösa, väldresserade hundarna som rumsterar om i trädgården berättar Karin Allgulin att det sprungit schäferhundar på tomten sedan 60-talet, då hennes svärföräldrar bodde i huset.
– Från början var det min man som drev ”schäferprojektet”. Från början var jag skeptisk, men nu har jag tagit över, säger Karin Allgulin, som inte kan tänka sig ett liv utan hundar.
– De ger så mycket glädje och aktivitet, de skapar ro i familjen, dämpar oro, gräl och upprördhet. Det är välgörande för människor att ha hund, både fysiskt och psykiskt, för de tvingar en att leva i nuet.

Hon är född i Nässjö och uppvuxen i ett prästhem i Värnamo på 60-talet. Skolans värld blev en viktig del i ungdomslivet, trots att hon hade bakslag och svårigheter, och kämpade hårt för att ta studenten.
– Jag älskade skolan. Det var som om mina drivkrafter fick utlopp där. Men samtidigt hade jag inte lätt i skolan. Min pappa stöttade mig så fint inför tentor och prov.
Karin Allgulin såg upp till några av sina lärare, och såg yrket som ett drömjobb.
– Jag skulle också bli lärare, det var jag väldigt klar över.
Hennes mamma var sjuksköterska, och ibland fick hon följa med till jobbet. Som barn hamnade Karin Allgulin själv på sjukhus – och blev helt förtrollad av sjukhusvärlden och  atmosfären.
– Där svängde jag plötsligt. Jag var innerst inne tveksam om jag kunde klara av att bli lärare, men kände däremot att jag skulle klara av sjuksköterskeyrket, säger Karin Allgulin som fick sin legitimation i Lund 1969.

I hela sitt yrkesverksamma liv har hon sedan vidareutbildat sig (”Jag gillar att lära mig saker”). 1974 blev hon narkossköterska, och fick då möjlighet att utbilda andra. Karin Allgulin fann den pedagogiska sidan så intressant och fascinerande att hon gick vårdlärarutbildningen och tog examen 1974 i Göteborg.
– Jag måste ha utbildat många vårdlärare på olika platser i landet.
Karin Allgulin kom till Uppsala 1978, efter att ha fått lärarjobb på Vårdhögskolan.
– Uppsala var roligt och stimulerande, och jag fick nya vänner. Jag levde ensam rätt länge och hade inte familj då, vilket gav mig möjlighet att göra saker på egen hand. På gamla Svettis fann jag gemenskap, och där gick jag också en motionsledarutbildning.

Hon fortsatte att vidareutbilda sig, nu i pedagogik. Ögonen lyser när hon berättar om den tiden.
– Det var en härlig tid, med stimulerande lärare som den otroligt entusiastiska och inspirerande pedagogen Annika Lundmark. Jag fann stor glädje i att läsa pedagogik, säger Karin Allgulin som tog sin fil mag-examen i pedagogik 1991.
I början av 1980-talet medverkade hon till att starta en vårdlärarutbildning vid Uppsala universitet tillsammans med Marianne Kjällman.
– Tanken på familj och barn blev mycket påtaglig under denna tid. Jag insåg att livet inte bara består av en yrkeskarriär. Då träffade jag Göran. Han och vår dotter Gabriella är det som betytt allra mest för mig.

Att vara tillsammans med studenterna har under alla år alltid varit det som givit hennes mest i jobbet.
– Jag har aldrig haft ambitionen till administrativ tjänst utan har hela tiden velat vara i en undervisningssituation.