både att utnyttja den tid som ges med älskade barn och underbar man och att samtidigt tro att livet har en fortsättning på något sätt. Hon skäms inte för att tro på ett liv efter döden. Hon ser sig inte som troende eller religiös, i en mening som betyder att gå i kyrkan eller kalla sig kristen. Däremot gör hon ingen hemlighet av att hon tror på svårförklarliga förmågor och andliga kontakter som vanligen brukar kallas övernaturliga och som av många bemöts med stor skepsis.
– Det kan inte vara meningen att det bara tar slut efter döden, säger hon.
– Och jag tror att många är intresserade av det övernaturliga.
Samtidigt är hon väl medveten om att många är rädda för att sådana upplevelser kan komma för nära och uppfattas som skrämmande, eller att personer som säger sig ha mediala förmågor av omgivningen blir betraktade som virriga i skallen.
Veronica Eriksson-Carlsson berättar om egna kontakter med andra sidan och beskriver sin förmåga som del i en släktlinje. Den leder från hennes mammas farfar, via mamman och vidare till henne själv. Tidigare har hon bland annat spått i kort. Men lade för några år sedan korten åt sidan, av hänsyn till egna barn och familj och av hänsyn till personer för vilka hon genom korten gjort smärtsamma spådomar som slog in.
I hennes privata sfär finns intresset ändå kvar. Hon berättar om oförklarliga upplevelser i det egna huset i Skutskär, med knarrande fotsteg på ovanvåningen, skuggor som sveper förbi i hallen.
– Jag tror att det är något som följer oss.
Fotstegen – som hittills inte fått någon logisk förklaring trots att huset är gammalt och rimligen knarrar och låter en del – och skuggorna tror hon kan hänga ihop med någon möbel, kanske en gammal skolbänk från förrförra seklet, som hon alltid haft med sig.
Hon berättar också om dofter och andra återblickar som säter henne i kontakt med pappan, som dog för ganska många år sedan och alldeles för tidigt i livet.
– Min pappa följer mig, säger hon.
Efter faderns död fick hon hjälp att etablera kontakt med honom genom besök hos en så kallat medial person.
– Hon berättade så mycket som hon inte kunde veta, säger Veronica, övertygad om att kontakten är riktig och dessutom av stor betydelse.
– Det har varit ett bra sorgearbete och ett sätt att gå vidare.
På ett mer vardagligt plan är det hem, familj, sång och musik som får Veronica Eriksson-Carlsson att må bra. Hon har jobbat med framgång som säljare i ett säkerhetsföretag. Kanske satsar hon efter föräldraledighet med Thindra för att komma vidare i den branschen, eller så startar hon café eller någon annan egen verksamhet, till exempel med sikte på heminredning. Sång, musik och underhållning lockar också, om än inte yrkesmässigt.
– Min lilla karaokemaskin har varit tyst ganska länge, men sång och musik får mig glad. Jag letar efter en kör att sjunga i. Jag vill gärna lära mig att dansa salsa. Och det skulle vara roligt med ett piano, om det fanns tid och plats, säger hon och ser sig om i huset under ut- och ombyggnad, där maken Rickard står för snickeriarbetet och Veronica svarar för färg och design.
Därmed inte sagt att hon tvekar inför grovjobb.
– Jag ser mig som en pojkflicka. Jag kan vara kvinnlig men också byta bromsklossar och svetsa.