Det finns inget bättre än att få presenter, tycker dagens födelsedagsbarn Veronique Nejdling, som har önskelistan hängande hemma i köket. Högst upp står en märkesväska som hon hoppas ska bli senaste tillskottet till samlingen. 30-årsdagen firar hon i New York med sin man Joel och goda vänner.
Hon växte upp i gamla Alsike, ”på andra sidan spåret”, tillsammans med mamma, pappa och en syster. I mellanstadiet började hon spela handboll för Vassunda IF, de sista aktiva åren som linjespelare.
– Det var en position som passade mig bra, säger Veronique Nejdling och berättar fnissande om hårdragningar, tjuvnyp och andra trix. Andra året i gymnasiet skadade hon foten och kunde inte spela på månader. När hon återkom hade hon aldrig varit bättre.
– Jag har aldrig spelat så bra! Jag riktigt flög fram, och hade verkligen hittat rytmen.
Men på sommaren när hon gjorde sin årliga resa till Taizé med Svenska kyrkans Unga skadade hon foten igen.
– Och här gången var det kört. Jag kom aldrig igen.
I dag är hennes mål att bli spinningsinstruktör på Form i Knivsta. Hon tänker mycket på sin hälsa.
– Efter en viktnedgång på 55 kg är jag inte långt ifrån att väga det minsta jag gjort på 15 år.
Hon har många gånger haft extrema smärtor till följd av dåliga knän, rygg-, led- och muskelproblem. Dessutom drabbades hon i vuxen ålder av bältros och rosfeber.
– Men nu är det dags att uppfylla drömmarna. Sedan 22 års ålder har jag en lista på 100 saker att göra innan jag dör.
När hon fyllde 25 fick hon ett fallskärmshopp i present, och förra året gjorde hon ett försök att ta sig till toppen av Kebnekaise.
– Det blir att göra om och göra rätt. Jag tog mig i alla fall till Treriksröset.
Efter föräldrarnas skilsmässa 1995 flyttade hon med mamma och syster till Bandyvägen i Knivsta. Där engagerade hon sig i Svenska kyrkans Unga. Hon gick ekonomisk linje på Celsiusskolan, och var i två år elevrådsordförande. Sommaren 2001 började hon arbeta på Arlanda och fortsatte där efter gymnasiet.
– Jag jobbade i cateringköket, gjorde matbrickor och körde ut matvagnar till planen.
Hon jobbade även på kaféet vid Terminal 5. Där mötte hon bland andra Zlatan Ibrahimovitch, något hon tänker på när hon läser hans bok.
– Jag träffade honom två gånger, i samband med sena flighter med fotbollslandslaget. Många spelare var jättetrevliga, men Zlatan var sur och otrevlig och satt inte med de andra i laget och fikade utan drog sig undan.
Det var tack vare systern hon fick upp ögonen för ”sifferjobb”.
– Hon jobbade med löner på Arlanda. Jag tyckte det verkade kul att lägga schema, hålla på med siffror men också människor, säger Veronique Nejdling, som utbildade sig till kvalificerad lönespecialist hos Iterum.
Året 20007 förändrades hennes liv.
– Pappa dog hastigt i februari och jag insåg hur snabbt livet kan ändras, säger Veronique Nejdling, som samma år träffade blivande maken Joel.
– Han är hårdrockare, var en långhårig storfiskare. Vi är olika som eld och vatten. Det är min största glädje att han är min fasta punkt i livet.
2008 började hon som konsult på ett bemanningsföretag. Att se olika arbetsplatser och studera olika rutiner var nyttigt och lärorikt.
I dag är hon löneansvarig för internationella koncernen Universum med huvudkontor i Stockholm men hela världen som arbetsplats.
– Jag älskar mitt jobb. Jag är alldeles för social för att enbart syssla med siffror. Mitt sätt att bidra till ett gott samhälle är att göra folk glada genom att ge dem rätt lön i rätt tid.
Ett uttryck för hennes sociala sida är de Tupperwarepartyn hon arrangerar sedan två och ett halvt år.
– Jag är född och uppvuxen med Tupperware. Mamma köpte dem och min svärmor säljer Tupperware så när en kompis påminde mig att jag alltid velat sälja Tupperware så satte jag i gång.