Snart 60 år, färgstark och strålande av energi tar Ann-Kristin Føsker emot på trappen till huset i Ryssbo utanför Enköping där hon och maken Krister samt deras två hundar bor sedan tre år tillbaka.
Sommarstugeområdet Ryssbo håller på att förvandlas till permanentboende, och den Føskerska villan är ett exempel på det. Den helt öppna planlösningen i tvåplanshuset ger ljus och rymd, något som passar en kvinna som livet igenom vågat ta för sig: som anställd, som företagare och under drygt tio år som folkpartistisk politiker.
Politiken kom hon in i via vikariat på S:t Iliansskolan i Enköping. Några insändare i lokaltidningen, sedan värvades hon till Folkpartiet, kom in i fullmäktige 1988 och ställde till visst tumult i den då Centerledda majoriteten.
– Jag gick emot finanskommunalrådet i budgetfullmäktige i november, mitt första sammanträde. Det gällde musikskolans anslag, och det togs inte väl av ledande politiker. Flera år senare skrev jag en bok om det, Ung, ny och dessutom kvinna, titeln på boken, var ett citat, säger Ann-Kristin Føsker och ler glatt.
Men att hon skulle dra sig för att säga sin mening fanns inte på kartan, inte vid första fullmäktigesammanträdet, inte tidigare eller senare.
– Jag sade upp mig efter tre månader på en av mina första anställningar. Chefen ansåg att det hörde till löneutbetalningsrutinen att sitta i knä på honom. Det tyckte inte jag.
Så den då 18-åriga Ann-Kristin Føsker sade upp sig.
Född i Oslo 1952 med svensk mor och norsk far, kom hon till Mariefred 1963 då föräldrarna skildes. Efter realexamen gick färden till Södertälje och olika kontorsjobb, dekoratörsutbildning, hemteknisk utbildning och så småningom gymnasieutbildning och arbete på barnstuga i Rinkeby.
– Vi hade tio avdelningar och 30 olika språk i barngruppen. Som 27-åring blev jag föreståndare, och var kvar i två år. Det var lärorikt, och det är klart att vi gjorde misstag. När vi placerade de kurdiska barnen i den turkiskspråkiga avdelningen till exempel.
Då hade Ann-Kristin också hunnit få äldste sonen Karl-Johan, men hans far och Ann-Kristin separerade, och till Kungsängen gick flytten 1978. Ett år senare kom Krister in i bilden. Gemensamma barn var önskade, men ingen självklarhet:
– Jag hade drabbats av livmoderhalscancer. 1981 ville läkarna ta bort livmoder, äggstockar, ja allt. Men jag sa nej, ta bara det ni måste. Jag ville ha kvar möjligheten att få barn. Och jag blev också gravid några månader efter operationen.
– Jag var inlagd, strikt sängliggande under nästan hela graviditeten, men det gick bra. Vi fick Karl-Gustav, och några år senare Karl-Oskar. Då hade vi flyttat till Lillkyrka där vi blev kvar i 25 år, tills pojkarna flyttat hemifrån.
Att följa den inre rösten, och välja det som känns rätt är något Ann-Kristin Føsker återkommer till flera gånger.
Därför valde hon att lämna partipolitiken helt 1999. Då hade hennes kandidatur till en folkpartistisk riksdagsplats ifrågasatts internt, samtidigt som hon hade starkt stöd av andra i partiet.
Hon satsade i stället på de egna företagen med ledarutveckling och coaching som delvis bedrivs i familjens hus i Altea i Spanien. Hon gör också egendesignade väskor i klara färger, prydda med blommor och fjädrar och band, väskor ingen kan missa och som påminner om Ann-Kristin Føsker själv, gärna klädd i högklackat, med färgglada kläder och röda läppar.
– Jag sticker nog ut, men jag klär och sminkar mig för att jag trivs med det, inte för att väcka uppmärksamhet.
Hon må vara glamorös men har också en väldigt allvarlig sida. I engagemanget för andra människor och för flyktingar undan krig och våld. Nu skriver hon på en bok om sin far som hjälpte judar och kurirer till Sverige undan nazisterna under kriget, innan han blev tvungen att själv fly 1943.
– Pappa var en hjälte. Nu skriver jag hans bok, och hoppas att den ska komma ut 2013.