Erik Ehn har gjort en ovanlig yrkeskarriär, en resa från att vara humanist till att bli bankdirektör. Själv säger han blygsamt att han varit på rätt plats vid rätt tillfälle och ”haft en fantastisk tur”. Erik Ehn är prästson och uppvuxen i Vaksala prästgård, där hans pappa var kyrkoherde i församlingen. I familjen fanns sju barn, först en flicka och sedan fem pojkar med två års mellanrum plus en lillasyster på sladden. Alla barnen gick i Vaksala kyrkskola.
– Vi pojkar idrottade på sommaren och åkte skidor och spelade bandy på vintrarna. Däremot spelade vi så vitt jag minns inte fotboll, säger Erik Ehn som också var scout, och tillsammans med de fyra bröderna Andreas, Wolter, Ola och Jan bildade patrullen Ehntitan som leddes av ingen mindre än pappa Oskar.
Erik Ehn fortsatte sedan i Skrapan och i läroverket, och trivdes så pass bra med skolan att han bestämde sig för att bli lärare – samma beslut tre av hans syskon fattade.
– Fast sedan kom jag ju på avvägar, säger han och skrattar.
Efter studenten läste Erik Ehn därför humaniora här i Uppsala: litteraturvetenskap, nordiska språk och historia. Inom historieämnet studerade han, inspirerad av Vilhelm Mobergs då aktuella Utvandrarsvit, den svenska invandringen till Amerika. Genom professor Erik Lönnroth och Rotary fick han ett stipendium, ett år vid universitetet i Wisconsin 1955–56.
– Jag specialiserade mig på amerikaniseringsprocessen, och åkte bland annat runt i svenskbygderna och spelade in andra och tredje generationens svenskar. Jag tog med mig ljudbanden hem till Uppsala, och Folke Hedblom, som då var chef för Dialekt- och folkminnesarkivet byggde delvis med hjälp av dem upp en egen, ”amerikansk” avdelning.
När Erik Ehn återkom till Uppsala efter USA-året engagerade han sig starkt i studentlivet, som förste kurator på Uplands nation och senare som kårordförande.
Han påbörjade sina lic-studier i historia, men fick så en tjänst på Sparfrämjandet i Stockholm. Det blev inledningen till en radikal omorientering av yrkeskarriären: från att vara humanist till att verka inom bankväsendet. Inte minst hans mamma ställde sig oförstående, berättar han.
Efter två år på Sparfrämjandet handplockades han som chef för Sundsvallsbankens kontor i Umeå. Det glittrar i hans ögon när han berättar om de sju åren där.
– Tiden i Umeå var speciell, inte minst för att universitetet där startade 1963, och jag kunde följa dess tillkomst och uppbyggnad. Genom mitt engagemang i studentkåren i Uppsala och på andra ställen kände jag många av de akademiker som flyttat norrut, och som nu var professorer och docenter, säger Erik Ehn, som exakt 40 år efter ankomsten till Umeå utsågs till hedersdoktor vid universitetet där.
Åren i Umeå innefattade ett rikt friluftsliv, med vandringar och långturer på skidor tillsammans med familjen.
– Jag blev helt enkelt fjällfreak.
1970 utsågs så Erik Ehn till chef för Sundsvallsbankens Stockholmskontor. Själv säger han att han ”hade förmånen” att få bli chef där.
– Marknaden var väldigt stor och lättillgänglig, och ändå fanns det så många banker i Stockholm på den tiden - bland annat sex provinsbanker som alla hade kontor i Stockholm.
Efter sex år i Stockholm blev Erik Ehn 1976 vd för Sundsvallsbanken och kunde åter vända norrut, till Sundsvall där familjen bodde i tio år. Erik Ehn spelade en avgörande roll när Sundsvallsbanken på 80-talet slogs ihop med Uplandsbanken och bildade Nordbanken, där han sedan verkade som vd fram till pensioneringen.
Under alla år har han haft täta kontakter med sin hemstad, och besöker Uppsala åtminstone varannan vecka.
– Här bor min dotter med familj och mina tre svägerskor, änkor efter mina tre bröder, och här har jag kvar vänner sedan studietiden, säger Erik Ehn som också gärna besöker olika evenemang och tillställningar här i stan. Sedan pensioneringen har han ägnat mycket tid åt Svenska turistföreningen.
– Jag tycker mycket om friluftsliv och har varit med i olika jaktlag i hela mitt liv, säger Erik Ehn, som under de hektiska åren som bankdirektör också kopplade av med att snickra, flera skåp och andra småsnickerier i en egen verkstad, komplett med svarv.
Till sist frågar jag hur han skulle ha valt om han fått börja om sin yrkeskarriär. Hade det blivit bankväsendet igen, eller humaniora?
– Nej, jag tror inte jag hade blivit bankdirektör. Jag hade ju tur som fick verka just de där åren. Nu är tiderna helt annorlunda.