Irina Velikyan föddes den 22 september 1966 i Armeniens huvudstad Jerevan. Under hela hennes uppväxt var Armenien en sovjetrepublik och ingick alltså som en delstat i Sovjetunionen.
– Jag tycker att jag hade en bra uppväxt med vanliga barnaktiviteter inom och utanför skolan, fast utan mobiltelefoner, internet och personliga datorer, säger hon med leende när vi träffar henne på kontoret i Akademiska sjukhuset.
I dag är hon senior forskare och ansvarig för utveckling och implementering av så kallade spårmolekyler för forskning och diagnos av bland annat cancersjukdomar. Men när hon var liten drömde hon inte om spårmolekyler, då stod djuren i fokus och hon drömde om att bli veterinär eller djurskötare på zoo. Hennes favoritämnen i skolan var biologi och kemi.
– Jag hade en väldigt hängiven lärare som gjorde kemi så oerhört intressant. Med hjälp av kemin så ser man hur världen är uppbyggd och hur allt hänger ihop. Det handlar om att förstå världen egentligen, säger hon.
Efter grundskolan påbörjade hon en femårig kemiutbildning på universitetet i Armenien och 1988 tog hon examen. Under samma period träffade hon även sin man som också han är forskare, men inom ett helt annat område. Det var faktiskt ett annat gemensamt intresse – nämligen tennisen – som förde dem samman.
– Vi träffades på universitets tennisbana i Armenien. Vi brukar skoja om att han friade till mig bara för att få spela tennis med mig och det har fungerat under alla år, säger hon och skrattar.
Hon började spela tennis i ung ålder och vann flera turneringar. Men när studierna tog för mycket tid blev hon tvungen att trappa ner med träningen och fortsätta som amatör.
Hon fortfarande spelar med sin man varje vecka.
Vem brukar vinna?
– Som tur är så är vi faktiskt ganska jämna.
Några år senare efter att hon tog examen så har forskningen tagit Irina och hennes man till utomlands. I början av 90-talet jobbade de på Uppsala Universitet en kortare period och sedan flyttade de till Moskva där de stannade i fyra år. Under denna period fick de även en dotter. Med tanke på att de flyttade bland olika länder så har Irina alltid varit noga med att lära sig de olika språken.
– Jag är väldigt språkintresserad. I Armenien pratar man armeniska, men ryska är också väldigt vanligt sedan Sovjetunionens tid. Engelska lärde jag mig först på egen hand. Jag tycker att flera språk berikar en person, och att befinna sig i ett annat land är den bästa möjligheten att lära sig språket. För mig var det självklarhet att lära mig svenska vilket gjorde jag återigen på egen hand. När min dotter var liten pratade jag ryska med henne i tre dagar, sedan tre dagar armeniska och tre dagar engelska. Jag var noga med att endast prata ett språk under en tredagarsperiod och sedan byta. På så sätt skulle hon lära sig språken utan att blanda ihop dem.
1998 återvände de till Uppsala för att fortsätta det påbörjade projektet och de har stannat sedan dess. Forskning är en stor del av hennes liv och hon berättar om sin forskning med stor passion. Mycket av hennes tid går åt till just forskningen – nu senast var hon inbjuden som föreläsare under en cancerkonferens i Berlin. Det är problemlösningen som driver henne och hon erkänner att det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Hennes treåriga hund Nemo hjälper henne dock att koppla av.
– Tack vare honom har vi börjat gå ut och promenera mycket mer, det betyder mycket för mig, säger hon.
Ibland tillåter hon sig även att drömma om flamenco igen. Det var några år sedan hon tog kurser i den spanska konstformen som hon kom att uppskatta väldigt mycket. Frekventa tjänsteresor tvingade henne till ett uppehåll och hon har inte dansat sedan dess.
– Men ännu är det inte för sent, konstaterar hon.
kristoffer.olofsson@unt.se