Ju mer Siw Eriksson berättar om sitt liv, ju större förundran känner man inför hennes styrka.
– Trots allt har jag haft en meningsfull tillvaro. Framför allt har jag lärt mig att man aldrig ska ge upp. Tänk om jag hade gjort det då jag som 26-åring placerades på ett ålderdomshem i Garpenberg?
I hennes varma välkomnande hem kvittrar burfåglarna förstrött med mjukt frågande läten. Redan en vecka innan födelsedagen har presenterna börjat strömma in. I köket lyser tulpaner i alla färger. och i bokhyllan ligger filmen En oväntad vänskap som hon ska se så fort hon hinner.
Siw Eriksson föddes i Smedsmatsbo i gruvorten Garpenberg i Dalarna. Hon och tvillingsystern föddes för tidigt, och systern dog vid födseln. Själv fick hon en cp-skada på grund av syrebrist i hjärnan. När hon var två år flyttade familjen, mamma, pappa och storebror Sven, till torpet Hagbo, och morföräldrarna följde med på undantag.
Barndomen präglades av hennes kärlek till djur, allt från kycklingar till katter och små griskultingar. Hon lärde sig läsa på egen hand, och hon fick en sittvagn så hon kunde komma ut.
1946 började hon på Eugeniahemmet i Stockholm, en skola för ”vanartade barn”.
– Där var det hårt, strängt och kallt. Under de sju år jag gick där grät jag mig till sömns många gånger, säger Siw Eriksson.
Hon känner många tidigare elever som blivit hatiska efter åren på Eugeniahemmet, som tycker att deras ungdom gick förlorad där.
– Själv är jag inte bitter. Den tiden är ju förbi, och jag har förresten tagit igen det på senare år.
Hon återvände hem till Dalarna som 15-åring, och kom då i kontakt med De handikappades riksförbund, DHR, för första gången, genom Lions i Hedemora som tog med henne på julfest i Borlänge. I samma veva blev hon medlem i DHR.
Men så blev hennes mamma sjuk och kunde inte längre ta hand om henne. Så 27 år gammal fick Siw Eriksson flytta in på ålderdomshemmet i Garpenberg.
– Jag sydde, läste, löste korsord och skrev brev och dikter på en gammal skrivmaskin, säger Siw Eriksson som genom DHR fick möjlighet att börja på folkhögskola i Hälsingland, en tid som blev mycket utvecklande och lärorik för henne. Tanken var att eleverna efter kurserna skulle få eget boende.
Hösten 1967 fick hon kraftiga kramper i vänster sida, och orkade inte med studierna. I stället för att fira våravslutningen med kamraterna hamnade hon på långvården i Avesta. Där överdoserades hon med lugnande medicin som skulle lindra kramperna. Inte heller en operation i Lund, där man brände av nerver hjälpte mot kramptillstånden. Så det blev en operation till, i Uppsala, och där ställdes hon inför ett svårt val av en professor:
– Antingen får du ha dina oerhörda kramper kvar eller bli lam och måste sitta i rullstol, sa han. Tanken var att skära av pyramidnerven i nacken, och jag accepterade operationen.
Efter att ha återhämtat sig fortsatte hon 1970 på folkhögskolan för att avsluta kurserna.
– Examensdagen var ingen höjdare, och jag grät bittert. Mina kamrater såg fram mot sina nya lägenheter, själv hade jag ett rum på långvården som väntade.
Men 1974 flyttade hon efter hård kamp in i sin första egna lägenhet i Avesta. Snart märkte hon hur dåligt hemtjänsten i kommunen fungerade och bestämde sig för att flytta. 1976 kom hon till Uppsala och ett av Fokushusen som byggdes efter Lennart Hylands Röda fjädern-insamling. Här fortsatte hon engagemanget i DHR och invaldes i styrelsen samma år.
– Jag trivdes från första stund. Här fanns många jag kände från skoltiden, säger Siw Eriksson som fram till 2011 var ordförande i DHR:s Uppsalaavdelning. I dag är hon ordförande på länsnivå.
Här i stan fick hon först jobb på kommunen där hon ringde runt till gamla och sjuka för att prata en stund och höra hur de mådde. I slutet av 80-talet var hon elevassistent i Rosendalsskolan åt barn som hade svårt att följa undervisningen, och arbetade också en tid som telefonförsäljare åt Hörselskadades riksförbund.
I vardagsrummet surrar datorfläkten och hon ger datorn en tillgiven blick. Den är en viktig del av hennes tillvaro och betyder mycket för hennes livskvalitet. Med hjälp av den kunde hon skriva självbiografin Siws liv som kom 2004.
– Om jag inte hade min dator vore jag bra ensam. Jag skriver brev och protokoll, spelar lite på hästar, är ute på facebook och gillar spelet Pet Rescue.