Ideellt arbetande litteraturvän

Adoptivföräldrarna kunde erbjuda henne ett helt annat liv. Hennes nya pappa, Oscar Ahrén, hade eget varuhus och tiorumsvåning på Strandvägen i Stockholm.
- Pappa var världens snällaste. Han jobbade först med korta varor och startade sedan Ahréns varuhus som dåförtiden var konkurrent med Åhlens.

Hon fick ett privilegierat barns uppväxt med ridlektioner och utvalda skolor. Förutom tiorumsvåningen hade familjen ett ståtligt sommarhus invid Baggensfjärden. Hon var länge omedveten om sina gynnade förhållanden, och trodde att alla små flickor levde som hon - inte så konstigt eftersom alla klasskamrater bodde i stora våningar på Östermalm.
Som tonåring skickades hon enligt tidens sed till en flickpension i Lausanne, Schweiz, där hon vistades 1947-48.
- Det var lite darrigt först, men de amerikanska flickorna jag delade rum med var öppna och glada, så det gick snabbt över. På pensionen fanns många flickor från USA, otroligt förmögna och bortskämda. Om städerskan just höll på att tömma papperskorgen ute i hallen kastade bara flickorna sitt skräp i hörnet där den brukade stå, minns hon.

Rumskamraternas språkliga inflytande gjorde att hon inte alls lärde sig den franska föräldrarna hoppats på.
- Men jag lärde mig desto bättre amerikanska, säger hon, och härmar skickligt hur det lät för 60 år sedan när en av flickorna väcktes av telefonen och fick höra att hennes pappa just köpt en ny bil till henne: "Dad´s got me a convertible".
Vistelsen i flickpensionen fick ett sorgligt, brådstörtat slut. Hon fick bud om att hennes pappa var sjuk och kallades hem:
- Jag fick inte veta att han hade avlidit, bara att han var sjuk. Men jag anade, för jag bar en svart klänning när jag lämnade Schweiz.

Efter studentexamen i Stockholm ville hon gärna studera i Uppsala, som tidigt framstod som i ett förklarat skimmer.
- I Uppsala var det roligt, det hade jag ju förstått, säger hon med en spjuveraktig glimt i ögat.
Men där satte mamma stopp. Hon ville inte att dottern skulle "åka till Uppsala och leva loppan" utan att först skaffat sig ett yrke.
Så Harriet Rosendahl beslutade sig för att lära sig ett yrke fort. Det blev Småskoleseminariet i Stockholm. Sedan flyttade hon till Uppsala som småskollärare, ett yrke hon aldrig utövat.
Hon bodde inackorderad i Vasahuset på 1950-talet och tog universitetsbetyg i litteraturhistoria och slaviska språk.
- När det gäller nationslivet valde jag Smålands, där pappa varit hedersledamot. Men det var ju, åtminstone på den tiden, inte av de roligaste nationerna. Mitt riktiga nationsliv utövade jag med en kamrat på Sörmlands.

I slutet av 1950-talet fick hennes mamma idén att göra en egen safari i Afrika. En granne som var resebyrådirektör fick höra talas om saken och anade en ny marknad.
- Mamma tyckte det lät kul att få vara försöksperson, och jag följde mer än gärna med. Vi färdades i feta, amerikanska vrålåk på de smala stigarna, säger Harriet Rosendahl och berättar om noshörningsmöten och vistelser på det legendariska hotellet Three Top. Hotellet är berömt för att där sägs nuvarande brittiska drottningen Elizabeth bokstavligt talat ha klättrat upp i ett träd som prinsessa och ner som drottning.

Under den safarin träffade Harriet Rosendahl sin blivande make. Förälskelse uppstod, och paret bosatte sig i Uppsala 1955. 1964 drabbades hon av sitt livs andra, stora förlust. Maken var en av flygpassagerarna vid Ängelholmsolyckan, och omkom. Dottern skadades svårt, men överlevde.
- Jag var sömnlös och alldeles iskall inuti, ensam med tre små barn.
Hon flyttade senare med barnen till en villa i Norby, och förutom att sköta om sin familj återupptog hon sitt gamla ryttarintresse, nu tillsammans med dottern.
I dag ägnar Harriet Rosendahl mycket tid åt läsning, helst skönlitteratur. Favoritförfattarna är Heinrich Böll och Günther Grass, som hon föredrar att läsa på originalspråket; den vackra våningen hyser ett stort bibliotek med böcker från golv till tak. Hon är även engagerad i Röda korset och dess sygrupp och hjälper bland annat till med sorteringsarbete för Kupans räkning.

Ideellt arbetande litteraturvän

Harriet Rosendahl var ett år när hon adopterades bort. Fadern var fabriksarbetare och kunde inte ta hand om dottern när hennes mamma dog. Därmed tog hennes liv en ny vändning.