Om Siv Asplund Peiró hade varit lite, lite äldre när hon skulle välja yrke hade hon i dag troligtvis varit pensionerad handarbetsfröken. Men eftersom sökande till den utbildningen dåförtiden måste vara 18 år valde hon att läsa vidare – och blev intresserad av kemi.
Hon föddes i Stockholm och tillbringade sina första tre år på Lidingö, där hennes pappa var båtbyggare.
– Vi flyttade under kriget, med segelbåten som pappa byggt genom Göta kanal till Kristinehamn, säger Siv Asplund Peiró, vars intresse för sjöliv fortfarande är starkt. I dag seglar hon gärna tillsammans med sönerna och deras familjer.
Hennes idrottsintresse började med simning om somrarna, med simmärken som hon tog vid utebadet Skymningen, som låg i sundet in från Vänern till Kristinehamn. Om vintrarna deltog hon i skolungdomens skid- och skridskotävlingar.
– En dag fick jag prova skridskor för hastighetsåkning. Jag var helt begeistrad av dessa skridskor, och farmor gav mig pengar för att köpa ett par.
Hon började träna på Broängen och gick med i IFK Kristinehamn, blev distriktsmästare på skridsko i Värmland och sedan deltog hon under några år i SM på skridsko och i VM 1954 i Östersund.
– Jag minns särskilt landslagets träningsläger i Rättvik veckan före jul, då jag fick be rektorn om ledigt från skolan.
Förutom idrott intresserade hon sig för handarbete. Också det intresset har hon kvar. På väggarna hänger egna broderier, och i ett hörn i rummet hänger en nysydd prinsessklänning i vitt siden med rosa band runt livet:
– Den är till mitt barnbarn Matilda, sydd av tygrester från hennes mammas brudklänning.
Efter realexamen i Kristinehamn och studentexamen 1956 började Siv Asplund Peiró läsa till apotekare vid Farmaceutiska institutet i Stockholm. Hon tog sin apotekarexamen 1962 och anställdes sedan vid kemiska avdelningen vid Statens farmaceutiska laboratorium, SFL, i Solna, vilket senare blev Socialstyrelsens läkemedelsavdelning.
– Jag intresserade mig för analytisk kemi som handlar om att identifiera och haltbestämma olika aktiva substanser i läkemedel. Jag jobbade även med medicintekniska produkter och kvalitetssystem, säger Siv Asplund Peiró, som bodde med familjen i Täby.
Hon blev änka 1974, och flyttade med sönerna till Uppsala 1976 i samband med att Läkemedelsverket omlokaliserades från Stockholm. Flytten blev inledningen till ett nytt kapitel i hennes liv, och efter en tid började idrottsintresset åter göra sig påmint.
– Nu slapp jag ju de tidskrävande resorna mellan Täby och Solna, hade bara tolv minuter till jobbet och en massa fritid. Jag provade flera olika idrotter med barnen, säger Siv Asplund Peiró.
Hon berättar om simning, fotboll, ishockey, paddling, windsurfing, segling med optimistjolle, slalom i Uppsala slalomklubb och i Funäsdalen – men framför allt om motocross. Alla aktiviteterna betydde mycket för familjens sammanhållning, och själv hade hon roligt.
– Vi drog till Rörken med släpkärra och körde cross. Jag servade med fika och för oss speciella ”crossbullar”, men fick också lära mig meka.
– Det finns så många trevliga, hjälpsamma människor inom motorsporten. Att byta kedja och fixa en punka på en cykel är nu inget problem, säger Siv Asplund Peiró, som anser att frisk luft och fysisk träning ”sitter gott”, och hindrar barn och ungdomar från att hitta på dumheter.
Som pensionär lever hon ett rikt liv, nu på sommaren med bad, båt och bärplockning vid stugan i Ängskär. Hon tar gärna en tur i sin lilla fräcka röda sportbil och beskriver sig som en riktig sportnörd som ser mycket idrott på tv.
– Och så följer jag förstås mina barnbarn som är mellan tre och 15 år. Jag ambulerar mellan dem, håller dem sällskap och hjälper till med läxläsning. Jag tycker det är så roligt att prata med dem, säger Siv Asplund Peiró, som gärna hänger med barnen och deras familjer på resor och segelturer.