I ett gammalt soldattorp från 1815 uppe på en höjd över Uppsalaslätten har konstnären Kjell Martens sin ateljé och verkstad. Här jobbar han de flesta dagarna i veckan, fortfarande kreativ, nyfiken och experimenterande.
Kjell Martens är född i Stockholm och växte upp ”på en parallellgata till Kungsgatan”. Hans pappa upptäckte tidigt att sonen var anmärkningsvärt skicklig i sin finmotorik.
– Så han tyckte att guldsmedsyrket skulle passa mig.
På den tiden lydde söner sina fäder, så Kjell Martens blev guldsmedslärling under en period. Sedan gick han en optikerutbildning och arbetade som optiker i 25 år.
– På 70-talet bestämde jag och min dåvarande hustru oss för att ta ett sabbatsår. Det var modernt just då. Jag såg en annons i Svenska Dagbladet om ett hus till uthyrning som ägdes av en svensk familj, i Nerja på Solkusten.
Det spanska sabbatsåret kom att förändra Kjell Martens liv.
– Jag träffade en spansk kvinna, skilde mig, gifte om mig och bodde sedan i en by fem mil från Malaga i tolv år. På sätt och vis var det den härligaste tiden i mitt liv, säger Kjell Martens eftertänksamt.
Det var i Spanien han började med keramiken på allvar, efter att i några år målat turistsouvenirer: små spanska minihus med blommor på.
– Eftersom jag skulle stanna kvar var jag tvungen att hitta på något för att försörja mig.
Som keramiker behöver man ju inte kunna språket; keramik var något realiserbart. Jag skaffade en ateljé och experimenterade med olika sorters aska i glasyren. Jag hade lite hantverkskontakter också, i en grannby bodde den amerikanske keramikern Rex Gates.
Under åren i Spanien hade Kjell Martens fem separatutställningar och deltog i många kollektiva utställningar i Madrid, Sevilla och längs Solkusten. Dessutom blev han körsångare och stolt medlem i kören Alminares, Vakttornen.
– Vi sjöng bra och festade rätt bra också.
På 1980-talet återvände Kjell Martens till Sverige. Han kände att det var naturligt att fortsätta med keramiken, och eftersom hans bästa vänner bodde i Uppsala, blev det naturligt att slå sig ner i Uppland.
I Lövstabruk hittade han en perfekt ateljé, en gammal tvättstuga. Kjell Martens engagerade sig starkt i projektet Konst på väg som startade i Norduppland på 1990-talet, och har varit med från början.
2003 drabbades han av ofattbar förlust, när ateljén eldhärjades. Knappt ett enda föremål stod att rädda.
– Och alla kavlarna brann upp. Det där hände en fredag, men redan på söndagen hade jag varit på loppis och köpt nya. Jag fortsatte helt enkelt arbeta där jag hade slutat, även om det kändes tungt.
Sin inspiration får Kjell Martens under arbetets gång. Det går inte att sitta och vänta på den, understryker han.
– Fast det kan hända att jag får plötslig inspiration. Men det tar lång tid att jobba med keramik eftersom den måste torka mellan varven. Då kan ivern att genast realisera en tanke kännas frustrerande. Samtidigt tycker jag att man inte behöver vara bäst på det man håller på med, bara man blir bättre och bättre, säger Kjell Martens.