Han var enda barnet, sent född och mycket efterlängtad av föräldrarna som båda var lärare.
– Jag växte upp i en vacker trakt, hade bra föräldrar och en god barndom, även om det inte alltid var så lätt att ha sin far som lärare, säger Torgny.
Som barn tillbringade han mycket tid i skogen, och tyckte om att läsa. Efter sju år i Ingbo skola fortsatte han i Sala realskola, där han gick i tre år. Han kom till Uppsala hösten 1944 och började i Uppsala högre Allmänna läroverk. Efter studenten läste han historia. Han disputerade 1965 och blev sedan docent.
Entusiastiskt berättar han om den goda studie- och forskningsmiljön. Torgny har alltid tyckt om att undervisa – även när han inte varit tvungen – och var lärare vid Historiska institutionen i många år.
– Det var viktigt för mig att få träffa även ”vanliga” studenter, andra än sådana som jag hade att göra med som utbildningsledare.
Hans mest prominenta student genom åren är kung Carl XVI Gustaf. Torgny var utbildningsledare vid universitetet. Det var då han lärde sig administrera.
– Det blev jag till slut ganska hygglig på. Jag är rätt bra på att vara ordförande också. Däremot är jag urdålig på offentlig debatt, och tenderar alltid att hålla med den som nyss yttrat sig, säger han.
1979 började Torgny sköta doktorspromotionerna vid Uppsala universitet. Han var road och intresserad av formerna för de akademiska högtidligheterna och läste alltmer in sig på ämnet. Sedan fick han överta det fulla ansvaret, och skrev en bok om akademisk festsed.
– Jag har skrivit mycket om detta genom åren och blivit något av en expert.
På 1980-talet var han med om att bilda Svenska akademiska högtidskonventet. Han har även fått vara med om att skapa nya akademiska seder.
– Tiden som akademiintendent blev min bästa under åren vid Uppsala universitet. Jag hjälper fortfarande till ibland, det händer att jag anlitas i detaljfrågor som att leta jubeldoktorer. Jag blir förresten själv jubeldoktor nästa år om jag lever, säger han och skrattar.
Sin hustru och historikerkollega Clara fick han kontakt med i egenskap av klubbmästare i Historiska föreningen i Uppsala. De firade nyligen guldbröllop.
– Jag kände henne inte men ringde upp för att det var kvinnounderskott på en tillställning som föreningen skulle ha, men det kunde jag ju inte säga.
Det dröjde flera år innan de blev ett par.
– Vi brukar ibland tala om den tiden då vi var vänner, inflikar hustrun Clara finurligt, medan Torgny berättar om all glädje hans familj har gett honom under åren, om vistelser i naturen, långa cykelturer med sönerna, om kärleken till de små sonsönerna som fått lika stolta, fornnordiska namn som farfar, pappa och farbröderna. Han erkänner att han är lite belåten över det, men svär på att varken han eller hustrun lagt sig i namnvalen.
1982 började han recensera främst historisk litteratur i Upsala Nya Tidning och det har han fortsatt med sedan dess. Han har just fullbordat en bok om en av Uppsala universitets historietecknare, Claes Annerstedt, och visar upp manuskripthögen som ska till tryckeriet.
– Jag sitter vid datorn en stund och skriver varje dag: ”Nulla dies sine linea” – Inte en dag utan en rad!
Ända sedan ungdomen har han varit road av hushållsarbete. Makarna delar på sysslorna hemma – hon tvättar och han lagar mat. Inför 85-årsdagen har han naturligt nog funderat en del över mänskligt åldrande:
– När man var mitt upp i allt kunde man ruscha undan tio saker på en gång. När man blir äldre är det viktigt att veta var man har sina saker för att man inte orkar hålla på att söka efter dem hela tiden, säger han halvt på allvar, halvt på skämt.
– Att åldras är att få avstå från saker och ting. Men samtidigt har jag så mycket att tacka tillvaron för, och den känslan överväger.