"Jag har haft så himla roligt!"

Dörren till lägenheten på Svampgatan öppnas, och där i hallen står en av de häftigaste 85-åriga damer jag mött: Marianne Råbock, hon som i UNT:s förfrågan om födelsedagsreportage skrev i mariginalen: "Inget att gratulera! Det är för jävligt när kroppen inte vill lyda hjärnkontoret"!
I arbetsrummet kvittrar de blåvita undulaterna medan Marianne Råbock med humor och energi berättar om sitt liv. Ögonen glittrar, associationerna flödar, och hon skrattar ofta och gärna. Stroken till trots far hon ibland ivrigt upp ur fåtöjen för att visa urklippsalbum eller foton.

Marianne Råbock växte upp i Hällefors och "var ett sånt där barn som hela släkten daltade med".
- Jag hade en fin barndom och tyckte mycket om att dansa. En släkting var valsmästare på ett västmanländskt bruk. Jag trodde länge han var en mästare i vals.
Familjen flyttade sedan till Stockholm, och fortsatte att umgås med den stora släkten ("mamma hade 84 kusiner") som finns utspridd i Dalarna och Småland. Somliga var kommunister, andra höll på Hitler.
Marianne Råbocks föräldrar hade affärsrörelse, vilket gjorde att fick hon tillbringa mycket tid med mormor.
- Jag beundrade henne, hon var en fantastiskt klok människa. Mormor hade alltid tid att prata med mig. Hon lärde mig en vers jag fortfarande minns: "Man ska vara noga i sin barndom och ungdom så får man glädje av hösten".

I Stockholm fick Marianne Råbock börja i dansskola och konståkningsskola, SASK i Stockholm.
- Vi åkte vid tennisstadion i Stockholm. På 30-talet fick jag se mina stora idoler, Sonia Heine, Vivianne Hultén och Megan Taylor.
När Marianne Råbock var tolv år fattade hon ett fruktansvärt beslut. Hon tänkte aldrig mer ha vänner. Skälet var att alla hennes nära kamrater dog några få år, de flesta i tbc.
- Jag kommer inte ihåg att vi pratade om det hemma, och tror inte att jag själv var rädd att dö. Men jag minns att jag tänkte "Jag ska inte ha några kamrater för de dör ju bara".

Marianne Råbock minns krigssomrarna, då det inte gick att åka utomlands. Sommarloven tillbringade hon i stället hos en släkting som bodde i Lerdalshöjden utanför Rättvik.
- Hon hade täckt köksbordet med en världskarta och följde noga kriget med knappnålar med färgade huvuden.
- Tysklands knappnålar var svarta.
Tidigt intresserade sig Marianne Råbock gör gymnastik, dans och framför allt rullskridskor. 1956 medverkade hon upp i tv-programmet Sigges Cirkus med sina rullskridskoelever.
Sedan arbetade jag som delproducent tillsammans med Karin Falck. På 60-talet var hon med och producerade Torbjörn Jonssons Småstad.
- Jag var till och med ute på folkparksturné med rullskridskogänget, säger hon, och utbrister sedan:

- Jag har haft så himla roligt i mitt liv! Tänk om alla haft så roligt som jag, säger Marianne Råbock och berättar sedan om hur hon listade sig in bakom järnridån för att hon "ville se med egna ögon hur det såg ut i Sovjet".
- Jag gick med i Förbundet Sverige-Sovjetunionen för att det skulle gå lättare. Ja, så skaffade jag mig förstås en brevvän i Sovjet.
På den tiden var besökare från Väst uppvaktade av politruker, men dem rymde hon ifrån så fort hon fick en chans, förebärande huvudvärk eller annan opasslighet.

I dag jobbar Marianne Råbock för att de äldre inte ska glömmas bort i dagens samhälle. Hon följer debatten noga, sitter ofta framför datorn och skriver debattinlägg och artiklar.
- Att bli äldre i Sverige är förskräckligt Varför ska äldre behandlas som mindre vetande, som om vi inte längre är att räkna med, säger hon och spänner ögonen i mig, medan hon berättar om vårdpersonal och myndighetspersoner "som pratar över ens huvud som om man inte fanns".
- Du anar inte vad mycket otroliga saker man får vara med om som äldre. Att tala med äldrenämnden är värdelöst, man kan lika gärna tala med köksväggen.
Marianne Råbock är kritisk mot dagens pensionärsföreningar. Hon tycker inte att det fungerar med pensionärernas åldersspann: att 65-åringar klumpas ihop med 80-åringar.
Innan vi skiljs säger hon:
- Jag glömde berätta att jag håller på att skriva en bok om mitt liv och alla människor jag mött. Mina barn ska få den. Jag har fortfarande inte hunnit längre än till 1928, men jag tänker leva ett tag till, så den ska nog bli klar.

"Jag har haft så himla roligt!"

Marianne Råbock har bland annat turnerat på rullskridskor och skrivit en bok om hur samhället ser på sina äldre medborgare. Det senare är något som engagerar henne starkt, och hon har en del att säga i ämnet.