Slingrande vintervägar leder genom skogarna fram till Bengt Rankkas hus på Hållnäshalvön. Den här soliga dagen leker två piggögda ekorrar smackande tittut på fågelbordet utanför köksfönstret, och talgoxarna sjunger som besatta. Även om vi råkar träffas på en för jägare trist dag, den sista för säsongens älg- och rådjursjakt, är Bengt Rankka vid gott mod. Han är alldeles färsk pensionär, avtackad av riksåklagaren bara ett par dagar innan vi träffas.
Här har han sitt paradis, med skog, natur och jakt bokstavligt talat inpå knutarna. Han berättar belåtet om två vildsvin han fällt på gården, och älgen han sköt på ängen intill.
Bengt Rankka har förutom jakten ett stort fiskeintresse. Lyriskt talar han om nätläggning och trollning, och om att pimpla strömming. Sådant ska han få mer tid över till, nu när han inte längre har mål att läsa och förhandlingar att sköta.
– Jag vet mycket om fiskar, både vilda och tama, även om jakten har tagit över under senare år. Jag jagar här hemma i Sikhjälma, i Barsjö, Västland, och i Medelpad.
Men ursprungligen är Bengt Rankka stadsgrabb, uppvuxen i bortre Luthagen. Han fick inte så mycket naturintresse med sig hemifrån, även om det plockades svamp i familjen, vilket lett till att han än i dag kan mycket om svampar.
Bengt Rankkas yrkesval efter studenten vid Lundellska 1965 stod mellan jurist, präst och lärare.
– Min pappa, som var universitetslektor sa att språk inte låg för mig, och avrådde mig från det. Jag valde juridiken därför att det inte krävdes några kompletteringar för att få börja, säger Bengt Rankka, som om han skulle få leva om sitt liv hade velat jobba med skog, kanske som biolog.
1971 tog han sin jur kand i Uppsala och tjänstgjorde som tingsnotarie i Falun ett par år.
– Falun är en residensstad, så det var en bra skola.
Han blev 1975 landets yngste chefsåklagare, då han som ende sökande fick tjänsten i Tierp. I över 20 år arbetade Bengt Rankka som distriktsåklagare och chefsåklagare i Tierp, med avbrott för utlandstjänstgöring.
– Genast jag började i Tierp gick jag med i Rotary. Det var trevligt på mötena som gav mig ett bra nätverk, säger Bengt Rankka.
Parallellt med det hårda ensamjobbet i Tierp var han ensamstående pappa, med delad vårdnad om två döttrar som tidigt fick lära sig att pendla ensamma till mamma i Stockholm.
Han har tjänstgjort som auditör (juridisk rådgivare åt förbandscheferna) vid Svenska utlandsstyrkan och olika FN- och Natomissioner vid fem tillfällen: först i Libanon 1993, sedan i forna Jugoslavien, Kosovo och Makedonien. Uppdraget befordrade honom i ett nafs från koktruppschef i Livgardet till major.
– Första gången sökte jag, de andra fyra kallades jag av högkvarteret, säger Bengt Rankka, och berättar sedan halvt på allvar halvt på skämt om hur siffran fyra ständigt återkommit i hans liv:
– Jag gick fyra år i folkskola, fyra i realskola, fyra i gymnasiet. Och min jur kand tog också fyra år.
Utlandsengagemanget var en slump; under en vinterövning vid Kalixlinjen 1993 lärde han känna folk som tyckte han skulle använda sina civila kunskaper inom försvaret. Det ledde till en krigsplacering som förhörsledare.
Perioderna utomlands beskriver Bengt Rankka som intressanta och lärorika.
– Jag kände att jag hellre ville göra det än jobba. Såklart var det jobbigt att vara borta hemifrån i ett halvår, men min utlandstjänstgöring har berikat mig, ja till och med räddat livet på mig. Det är nyttigt att kämpa med annat än vardagsrutiner.
När åklagarmyndigheten i Tierp lades ner 1996 fortsatte han i Uppsala, där han stannade till 2004. De senaste åren har han varit chefsåklagare i Gävle. Han säger att han alltid har försökt behandla alla lika:
– Det tror jag att jag haft nytta av i jobbet. Jag har känt mig uppskattad av mina motparter och jurister i allmänhet. Som åklagare får man ju inga recensioner över sitt arbete. De enda som gett mig några omdömen är kriminalvårdspersonal och häktesvakter som för häktade till och från rättegången. ”Du ligger helt rätt”, kunde de ibland viska till mig.