Jazzar genom livet

– Det är ett fantastiskt härligt gäng, säger Inga-Britt Söderman.
Hon bläddrar i en pärm. Några av de gamla bilderna är tagna på möhippor. Ungdomar som leende sitter i en något för liten soffa. Bilderna föreställer både de som fortfarande lever men också de som inte finns kvar. Hälften av dagens sextio medlemmar har varit med ända från början, från 1955.

Då träffades de på Bluffen, ett dansställe som låg där stadshuset i dag ligger. Och dansade till jazz.
När klubben träffas i dag kan det bli både kasta stövel eller frisbee i stället.
– Då borde vi sätta upp en skylt som varnar för lekande pensionärer i parken, ler hon.
Det har hänt att studenter har kommit fram till dem och frågat om de får låna deras saker, eftersom de ser ut att ha så roligt.

Inga-Britts make Olle gick bort för sex år sedan. Det var han som startade föreningen Club 55, för att styra upp gruppens aktiviteter. Han var tidigare ordförande i klubben men efter hans bortgång fick Inga-Britt Söderman förtroendet att ta över ordförandeskapet.
Klubben finns också där och stöttar varandra om någon blir sjuk eller går bort. De har bildat en kamratfond där de sätter in pengar för att hjälpa varandra med att bland annat skicka blommor.
– När min make dog fick jag en stor blomsterbukett av klubben, säger Inga-Britt Söderman. Även senare, när jag varit sjuk så har de funnits där. Och när någon dör så skänker vi 300 kronor till Cancerfonden på Akademiska sjukhuset.

Inga-Britt och hennes make reste gärna tillsammans. Olle arbetade mycket utomlands och Inga-Britt Söderman säger att hon ofta passade på att följa med honom på arbetsresorna.
Hon har övervägande positiva minnen från resorna, men minns särskilt ett hemskt reseminne från Venezuela.
När de kom dit gick hon ut på balkongen för att titta på utsikten. Då såg hon bara en grusgrop och där stod en piketbil. Plötsligt kommer en ung man springande och samtidigt går två beväpnade män ur bilen och de avlossar två skott mot den springande unge mannen.
– Jag vrålade till min man, och såg sedan hur den skjutne mannen drogs in i bilen, berättar hon och säger att hon kände sig otrygg under hela resten av vistelsen där.

Ett mer positivt minne är Kuba som var deras nästa stopp på resan.
– Alla där var så snälla, säger hon.
Utöver resandet har även musik spelat en stor roll för Inga-Britt Söderman. Hon är yngst i en syskonskara på åtta barn, och alla har varit intresserade av musik.
– När alla mina syskon levde så spelade vi ihop, pappa på fiol, mamma på cittra och vi barn spelade gitarr.
– Vi spelade mer eller mindre bra, säger hon.

Inga-Britt Söderman är född i ett missionshus i Jämtland. Hon hann bli två år innan familjen flyttade till Östersund där de bodde nära järnvägen. ­Andra världskriget pågick och tyskarna använde järnvägen för transporter.
– När de varnande sirenerna ljöd så tog jag min docka och gömde mig under köksbordet, berättar Inga-Britt.
Hon kunde vakna mitt i natten och skrika av minnena ända upp i tonåren.
– Det satte sina spår, säger hon. Jag har varit med om så mycket så jag är nu mer överseende både mot mig själv och andra.

Inga-Britt tror att hon har lite av ”det ordnar sig”-mentaliteten och hon försöker tänka positivt.
– Hela min resa genom livet har varit fantastisk, säger hon. Men att fylla 75 år, det känns konstigt. Jag känner mig mer som en 60-åring.