Men lungläkarna hade inte behövt oroa sig. När tbc gick tillbaka ökade KOL och lungcancer.
Rigmor växte upp i Svanby, Tierp. Båda föräldrarna var folkskollärare, pappa Nimrod Alinder dessutom kantor och uppskattad körledare. Ett tidigt minne är från 1933 då Nathanelskyrkan i Tierp började byggas.
– Jag höll pappa i handen medan vi försiktigt gick på golvbjälkarna för kyrkgolvet var inte färdigt. Senare satte pappa upp fågelholkar på Kyrkberget, och de sitter fortfarande kvar.
Som fyraåring fick Rigmor ibland följa med sin mamma när hon vikarierade som lärarinna i småbyarna runt Tierp. Rigmor fick sitta i skolsalen med de andra barnen. Båda föräldrarna lärde henne växters och fåglars namn, och skapade därmed ett livslångt intresse för naturen.
– Det är en stor rikedom att ha fått de kunskaperna med sig.
Familjen hämtade mjölken hos en grannbonde om kvällarna, och Rigmor sökte sig som barn ofta till ladugården och kossan Silva:
– Hon var en mycket förstående ko. Alltid när jag var ledsen gick jag till Silva och satte mig i höet i krubban.
Efter realskolan i Tierp flyttade Rigmor till en farbror och faster i Stockholm och läste vid Nya Elementarskolan 1946–49.
– Det var en fantastiskt givande tid. Jag älskade min skola, och tyckte om att cykla runt och upptäcka Stockholm på egen hand, till fasters och farbrors stora förundran.
1949 började hon läsa medicin i Uppsala. Tre av studenterna var kvinnor, resten män. Särskilt väl minns hon anatomilektionerna, hur vaktmästaren tog hissen upp till studenterna och kunde uppenbara sig med diverse kroppsdelar.
– Det kunde vara ett huvud eller en arm.
Under studietide n träffade Rigmor sin sblivande make Jan Beskow. De gifte sig, och under studieåren föddes de två äldsta sönerna. Fast hon tog inte sin examen i Uppsala. Slutet av utbildningen gick de kvinnliga läkarstudenterna i stället på Serafimersjukhuset i Stockholm.
– Det ryktades att medicinprofessorn i Uppsala avskydde kvinnor som ville bli läkare.
Som färdig läkare 1959 flyttade Rigmor och familjen till Umeå, där båda makarna fick tjänst. Här föddes också de yngsta sönerna.
Större delen av sitt yrkesverksamma liv har Rigmor ägnat åt lungmedicin som blev hennes specialitet. Under åren i Umeå arbetade hon vid Hällnäs sanatorium.
– Sanatoriet låg ute i skogen, där Vindelälven är som vackrast.
Tillsammans med sin kollega Lars-Gösta Wiman byggde hon senare upp en modern lungklinik vid Umeå lasarett. (Genom en av de tillfälligheter som livet är så rikt på bor de forna kollegerna numera bara ett stenkast från varandra här i Uppsala.) Efter Umeå fick Rigmor en överläkartjänst vid Centraldispensären på Södersjukhuset i Stockholm.
– Där fanns ett väldigt speciellt klientel, och jag minns den tiden som mycket intressant, säger Rigmor som i slutet av 70-talet kom i kontakt med en patient med diagnosen ”acquired immunodeficiency syndrome” (aids).
– På den tiden visste de flesta inte vad det var för sjukdom, inte jag heller.
Under de här åren deltog hon även i arbetet med att integrera Centraldispensären med Södersjukhuset – den andra lungkliniken hon varit med om att bygga upp.
1979 återsåg Rigmor , som då var skild, sin ungdomskärlek och klasskamrat Gunnar under ett studentjubileum.
– 30-årsjubileet hölls hemma hos mig i Täby. Man kan väl säga att en av klasskamraterna stannade kvar.
Hon flyttade till Tranås där Gunnar jobbade som lärare. De gifte sig och hon fick tjänst som rehabläkare vid Bad- hotellet och Riksförsäkringsverkets sjukhus.
– Dit kom varje sommar långt in på 1980-talet judar som suttit i koncentrationsläger. Tyska staten betalade 4–6 veckors vistelse vartannat år. Det var fascinerade att höra dessa gäster sitta och prata jiddish i samlingssalen – alla med svåra upplevelser av tyskarnas koncentrationsläger bakom sig.
Makarna fick åtta år tillsammans innan Gunnar gick bort. Då valde Rigmor att återvända till Uppsala, och flyttade år 2000 in i konstnärsparet Johan Österlunds och Mathilde Wigert Österlunds fantastiska ateljévåning på Odengatan. Hon lever ett rikt liv, och har alltid tyckt om att kombinera intellektuella ting med att arbeta med händerna.
– Jag tycker om att träffa människor men har samtidigt aldrig tråkigt när jag är ensam.