Journalistiken var ett givet val

Jan Österbergs tidiga idrottsliga intresse gällde individuella friidrottsgrenar. Men när han hamnade i Uppsala som sportjournalist började han intressera sig för lagsporten basket - på gott och ont. Han levde med i matcherna så starkt att han ibland knappt förmådde skriva matchreferat.

Jan Österberg är uppvuxen i Vasastan, intill Wennergren center.
- Mina föräldrar bodde i samma hus i 58 år, nära naturen fast mitt inne i stan. Jag lekte i Hagaparken och Vanadislunden.
I samband med OS i Melbourne 1956 fick han upp ögonen för idrott. Några år senare såg han VM-finalen i fotboll mellan Sverige och Brasilien på tv och glömmer aldrig tittarupplevelsen som delades med 17 personer hopträngda i ett rum i en sommarstuga utanför Vaxholm.
- Vi hade ingen el utan kopplade upp oss till grannens uttag via en 50 meter lång kabel.

Redan under gymnasieåren kände han att han ville ha ett yrke där han fick skriva, och var fast besluten att bli journalist. Ville man bli journalist på den tiden kunde man välja två vägar: praktikplats eller ett år på Journalistinstitutet. Han satsade på praktik och vandrade runt på Stockholms tidningar för att erbjuda sina tjänster. Han fick nobben överallt utom på Idrotts-Bladet, där Torsten Tegnér härskade. Jan Österberg fick läsa korrektur på Torsten Tegnérs krönikor i Idrotts-Bladet, excentriskt utformade texter med stora bokstäver här och var, nyckfullt interfolierade med tanke- och utropsstreck.
- Man fick inte ändra i texterna, det var ju han som ägde tidningen. Men jag minns att grafikerna begärde extra betalt för att trycka krönikorna.

Jan Österberg kom in på journalisthögskolan och ingick i den första kullen 1967-69. Han beskriver stämningen på skolan som trevlig, men säger att det var knepigt att komma ut i verkligheten.
- Arbetsgivarna ville inte anställa oss från JH. De tyckte vi var kommunister.
Men när han sökte till UNT:s sportredaktion fick han jobb. Han kom att stanna i 36 år på tidningen, som reporter och redigerare.
- Medarbetarna åkte Sverige runt och bevakade idrott.

Det intressantaste jobbet på UNT var OS i Moskva 1980. Jan Österberg var där i nästan tre veckor, och bevakade de åtta uppländska deltagarna.
- Moskva-OS var en mycket speciell upplevelse. En annan sak som är kul att ha fått uppleva yrkesmässigt är den tekniska utvecklingen, från bly till fotosättning till datorer.
Att just basket blev Jan Österbergs yrkesmässiga passion var en tillfällighet. Ingen annan på redaktionen var intresserad, själv visste han knappt hur en basketboll såg ut. Men snart förlorade han sig i basketens värld.
- Jobbmässigt var det besvärligt för jag levde mig in så i matcherna. Ibland var jag alldeles förstörd, och hade svårt att producera en text. Ett ishockeyreferat kan man i princip skriva innan matchen är slut. Det går inte med basket. Där kan vad som helst hända, in i det sista.

Jan Österberg hade länge ett kluvet förhållande till USA, och hyste som så många andra i sin generation snarast en hatkärlek till landet.
- Jag tyckte inte om Richard Nixons politik och ville därför inte åka dit över huvud taget.
Men i mars 1977 besökte han ändå USA för första gången, för att titta på proffsbasket i New York. Resan följdes av fler, och den tidigare antipatin blev en vurm: under en 15-årsperiod besökte han USA 29 gånger och har sett alla delstater.
I dag hoppas han kunna fortsätta att njuta av livet, när han och hustrun kommit i ordning efter flytten. Han läser mycket, olika böcker för olika tillfällen. På en kökshylla ligger ett ännu inte nedpackat tusenbitarspussel och skvallrar om ännu en favoritsyssla.
- Det är rogivande och meditativt. Ibland kan jag pussla i fyra fem timmar.

En annan glädjekälla är broderandet. Jan Österberg inspirerades i samband med en utställning med Kaffe Fassett-arbeten på Steninge slott.
- Att brodera känns också som meditation. Ofta lyssnar jag på en ljudbok samtidigt. Jag har gjort tolv Kaffe Fassett-kuddar, och arbetar på den trettonde, med krabbmotiv.

Journalistiken var ett givet val

Jan Österbergs idrottsintresse väcktes tidigt. Så även intresset att skriva. Han kombinerade detta och blev sportreporter, varav 36 år på Upsala Nya Tidning. Nu fyller han 65 år.