Manuel Krantz växte upp i den äldre delen av Vattholma. På fritiden spelade han fotboll och umgicks med kompisar. Flera av barndomsvännerna träffar han fortfarande.
– Vi hittade på en del hyss tillsammans, säger han, medan hustru Britt fyller på glasen med iskall, röd saft; detta är en av denna sommars få, stekheta dagar. Paret gick i samma skola från det de var sex år, fast hon gick senare i en parallellklass. De umgicks inte under skolåren fast de var medvetna om varandra.
– Jag minns henne som den där sportiga tjejen som höll på med simning.
– Och jag minns honom som den där jätteblonda killen, säger hon.
Manuel Krantz gick högstadiet i Gränbyskolan och fortsatte sedan med det naturvetenskapliga programmet på Fyrisskolan. Hans plan var att läsa till veterinär, för så långt tillbaka han kan minnas har han varit intresserad av djur. När han var liten hyrde familjen ett hus vid en bondgård med mycket djur, grisar och kor, hundar och katter, vilket grundlade djurintresset. Men veterinärplanerna tvingades han lägga på hyllan:
– Jag hamnade på reservplats 333 och fick tänka om.
I dag är det ormar som är hans största intresse. Han har för närvarande 23 boa- och pytonormar hemma i stugan, 18 egna och 5 ”gäster”, inhysingar som ligger och sover i sina terrarier.
– Det var en son till en bekant till pappa som fick mig intresserad, säger Manuel Krantz, som skaffade sin första orm som 13-åring, en kalifornisk kungssnok, minns han, och berättar hänfört om de djur som många människor blir panikslagna av att se.
– Jag tycker att ormar är fascinerande och vackra djur. De finns i så många utföranden och har så olika vanor, som krukormen som är fem centimeter, och lever hela sitt liv i just en kruka, till anakondor som väger 250 kilo, säger han medan han varsamt lyfter fram den 180 centimeter långa albinoboan Ashley från hennes terrarium i det tempererade ormrummet.
– Fast de är ju inte direkt sällskapsdjur på samma sätt som katter och hundar.
Efter gymnasiet började Manuel Krantz som budbilskurir på företaget Fedex på Arlanda, men blev, som han säger, ”av en händelse körkortslös ett tag”. I stället fick han börja jobba på rampen och sortera paket.
– Men så skulle en ramp agent vara mammaledig, så jag blev kvar där. En ramp är som en parkeringsplats för flygplan, och i jobbet ingår att räkna ut vikten på bagaget, planens vikt och balans för att planet inte skall bli fram- eller baktungt. Visst, det var ett stort ansvar och kanske lite väl spännande i början. Men jobbet är roligt och omväxlande, det är lite E4 över det hela, med alla flygplan som kommer och går.
Spänning är annars något Manuel Krantz dras till och uppskattar.
– Jag vill uppleva så mycket som möjligt i livet, och jag vill göra ALLT, säger han, och smeker katten Oscar över nacken.
Och därför såg han till att rigga ett riktigt äventyr: 2010 gick han en ettårig utbildning till safariguide i Sydafrika.
– När jag åkte hemifrån var det 25 grader kallt och värsta snöstormen, och när jag landade var det 35 grader varmt, minns Manuel Krantz som strax innan han for återsåg sin gamla skolkamrat Britt Övragård. De fick kontakt via en sajt för alla som gått i skola i Vattholma.
Efter utbildningen fick Manuel Krantz anställning som safariguide i Namibia.
– Det var självklart en spännande tid. Jag arbetade på Erindi safari Lodge i Namibia. Arbetet bestod i att undervisa och underhålla gästerna om den afrikanska vildmarken. Fast de flesta vill endast se ”The big five”, alltså svart noshörning, elefant, buffel, leopard och lejon. Vissa av gästerna jag var ute på safari med var helt underbara, och de är fortfarande facebookvänner. Andra, däremot, längtade man bara bort från, säger han och gör en grimas.
Det är osäkert om Manuel Krantz kommer att stanna kvar i Vattholma. Fedex har kontor på många ställen i världen, bland annat i Indien, där han sökt jobb.
– Redan innan jag sökte jobb på Fedex i Arlanda kollade jag efter, och företaget finns överallt, säger han förhoppningsfullt.