Men allt började i huvudstaden Montevideo, där han är född och uppväxt tillsammans med en syster och en bror. Hans pappa var busskonduktör och hans mamma tog hand om hem och barn. Som åttaåring började Alberto Pallas att spela basket, men övergick snart till nationalsporten fotboll.
– I gamla landet var fotboll jätteviktigt, som bröd. Man måste ha det varje dag, säger Alberto Pallas som var en duktig skolelev,” alltid med de bästa betygen”. Han siktade på att läsa medicin och gick en läkarförberedande gymnasielinje. Efter skolan arbetade han på en snickeriverkstad tillsammans med en äldre man som an på en snickeriverkstad en man som gjorde träskulpturer och hade varit med och slagits mot Franco i Spanien 1936.
– Jag lärde mig mycket av honom - både vad gäller politik och hantverk, Jag tror mitt intresse för trä började där på snickeriverkstan.
1973 kom så militärkuppen. Alberto Pallas var 19 år och engagerade sig i en av landets många vänstergrupper. Motståndet växte, och juntan slog tillbaka hårt.
– Massor av människor som skickades i fängelse, dog eller bara försvann, säger Alberto Pallas som kämpade mot militärdiktaturen och själv hamnade i fängelse 1975 för ”subversiv verksamhet”.
Han satt först i en militärgarnison i 13 månader innan han placerades i ett fängelse med det ironiska namnet Libertad (Frihet). Där fick hans familj besöka honom var femtonde dag.
– Det var mycket viktiga år. Jag lärde mig massor av mina kompisar och medfångar. Kanske har jag aldrig lärt mig så mycket på så kort tid och så intensivt. Som politisk fånge lär man sig saker i fängelset som man inte kan lära sig någon annanstans, reflekterar han.
Efter frigivningen började han arbeta på ett tryckeri i Montevideo. Han träffade sina barns mor, som också varit politiskt aktiv och honom ovetande hade suttit i kvinnofängelse.
1980 var situationen i landet så pressad att makarna valde att lämna landet.
– Det var för farligt att stanna. Vi sökte asyl i Rio de Janeiro i Brasilien, det enda land i världen vi kunde åka till.
Genom FN:s flyktinghjälp fick de tillstånd att komma till Sverige. Alberto Pallas hade redan vänner i Uppsala som kommit till Sverige bara några månader tidigare. Dessutom visste han en hel del om Sverige och Europa.
– Vi läste mycket geografi i skolan, nästan mer om Europa än om vår egen kontinent.
De hade även sökt asyl i Mexiko, Spanien och Italien, men Sverige var det första land som svarade ja. Alberto Pallas blir synbarligen rörd vid minnet.
– Jag kommer aldrig att glömma att vi fick komma hit. Här hittade vi allt vi behövde efter att ha kämpat så, och jag är mycket tacksam för det.
De bodde först på en flyktingförläggning i Ronneby i åtta månader, och flyttade därefter till Uppsala.
– De första åren i Sverige jobbade jag för att hjälpa kamrater i gamla landet. När demokratin kom 1985 minskade engagemanget, säger Alberto Pallas som lärde sig svenska och inrättade sig i samhället.
Han var med och startade tangoföreningen Camballage och har också varit med i gruppen Nosotros Los Otros som satte upp pjäser på Teater Blanca.
Efter tio år i Sverige återvände han 1990 till Uruguay, där han började plugga till tandläkare. Han bodde hos sina föräldrar den första tiden, och efter skilsmässan kom barnen till Montevideo och hälsade på. Och det var nu han träffade sin nuvarande sambo Beatriz. Anledningen till att de möttes var att familjen Pallas saknade tvättmaskin.
– Men lösningen fanns runt hörnet, tvätteriet Lucecitas (Små stjärnljus) som Beatriz drev.
Hon var gift, hade fyra barn och var inte att tänka på. Men efterhand blev de vänner. När hon var fri letade hon med hjälp av tvättkundsregistret upp hans namn och telefonnummer och ringde upp honom. Då hade de inte setts på fem år.
– Vi bodde nära varandra men visste inte om det.
Hon drev nu ett litet bageri som blev ett gemensamt projekt för dem. Men i början av 2000-talet blev det allt svårare ekonomiskt, och de började tala om att flytta till Sverige. 2004 återvände Alberto Pallas till Uppsala tillsammans med sin sambo. I dag är han busschaufför på Uppsalabuss och har just flyttat till en lägenhet i markplan där hans trädgårdsintresse kan få utlopp.
– Drömmen är en snickarbod. Jag har alltid gillat att jobba med trä.
Innan vi skiljs säger han allvarligt att man inte får glömma sitt ursprung:
– Vi måste komma ihåg det där som var viktigast när vi var unga och kämpade för ett bättre liv och, ibland, hamnade i fängelse för det.