Hon är en välkänd person, Birgit Eneroth, där hon står på Sivia torg i Uppsala på morgnarna med sin lilla rödrutiga shoppingvagn full med morötter och kaffe och smörgåsar och väntar på färdtjänsttaxin som ska ta henne till jobbet. I 22 år har hon arbetat med kaninerna på Gränby 4H, där hon oftast går under namnet ”Kanintanten”. Vad barn och föräldrar inte vet är att Birgit Eneroth en gång var ivrig jägare, och till och med anställd som sådan vid Frötuna gård i 20 år. När hon slutade med jakten upphörde hon inte att skjuta, utan övergick till pistol och gick med i Uppsala sportskytteklubb.
– Jag var rätt dålig på att skjuta fågel, men bättre på räv. I dag skulle jag inte drömma om att döda djur. På den tiden kände jag ju ingen kanin, säger hon förklarande.
Vi slår oss ner hemma hos Birgit Eneroth i hennes trea i Siviahuset, där hon bott sedan 1982. På väggen hänger två stora 1700-talsmålningar av hennes anfäder: ett tullråd i S:t Petersburg och hans hustru.
– Just nu håller jag på att gå igenom släktdokument, brev och fotografier ända från 1700-talet. Det är underbart roligt, men det tar en förskräcklig massa tid, för jag fastnar hela tiden och börjar läsa i stället för att sortera.
Birgit Eneroth är en person som alltid har gått sina egna vägar. Hon funderade på att bli läkare, men påverkades av morfar som var agronom.
– Och jag kände ju innerst inne att det var djur och inte människor som gällde för mig. Ett svårt sjukt djur ska man avliva, men som läkare kan man ju inte ta död på sina patienter, sammanfattar hon.
Efter en period av arbete på experimentalfält och ute på gårdar sökte hon som 37-åring in på agronomlinjen på Ultuna, och fick hoppa in i tredje årskursen direkt efter att ha fått dispens från kemi och fysik. Birgit Eneroth hade gott om praktisk erfarenhet. Under krigsåren var hon lantbrukselev och praktiserade bland annat på en stor gård med ansvar för 60 kor. Dagarna började klockan fem med mjölkning.
– Jag var avbytare åt en traktorförare. Vi som föddes på 20-talet var våldsamt påverkade av kriget – jag var förstås inte mogen att sköta så många djur. På den tiden fanns det fortfarande statare. De var råa i mun, och det var de som lärde mig svära så mycket. Det gör jag tyvärr än i dag. Fler än en gång har folk i omgivningen sagt till mig: ”Du kommer aldrig till himlen som du svär”, säger hon, närmast förtjust.
Birgit Eneroth fick anställning som försökstekniker på Ultuna och jobbade där i 40 år. Hon har alltid levt ett fysiskt aktivt liv, med skidåkning och skogsvandringar. Sjöliv och framför allt Stockholms skärgård har varit en stor passion.
– Från det att jag var två år tillbringade vi alla somrar i skärgården. Jag kan varenda brygga i Stockholms skärgård, säger hon eftertryckligt.
Birgit Eneroth var den första kvinnan i Uppland som tog skepparexamen. Och 1955 blev hon medlem i Uppsala motorbåtsällskap, en förening där kvinnor inte precis trängdes på den tiden.
– Jag hade en båt med aktersnurra som jag använde när jag åkte till jobbet vid Ultuna, och lade sedan till vid Flustret.
Tre dagar i veckan åker hon till Gränby 4H, och tills hon var 83 körde hon dit själv. Tidigare jobbade hon fyra dagar i veckan, men har med ålderns rätt trappat ned.
– Jag har gått mycket i mina dagar, men nu lyder inte vänster ben som jag vill. Men det är konstigt, förstår du, för det är som om jag blir bättre både psykiskt och fysiskt när jag är uppe i Gränby.
Självständighet är viktigt för Birgit Eneroth, och hon uppskattar att få vara i fred.
– Min son, som hedrade mig genom att doktorera i sociologi vid 24 års ålder, respekterar det. Mina grannar här i huset är väldigt snälla och trevliga, men jag skulle inte hinna jobba om jag skulle börja umgås med folk. När jag är ledig sover jag, kopplar av och tittar lite på allt som släpar efter.
Birgit Eneroth gör pilsnabba associationer, hennes minne är kristallklart och hennes sätt att berätta historier är fängslande. Och när det någon gång blir svårt att hänga med i svängarna säger hon obesvärat:
– Å, det är bara sån där tankeflykt, typiskt för 90-åringar.