Om du ser en person som står och fotograferar rakt in i en husvägg på en halvmeters avstånd är sannolikheten stor att det är Eva Hallor som håller i kameran för att dokumentera vad hon upptäckt i den flagnande putsen.
– Jag tar väldigt konstiga bilder, säger hon på eftertryckligt Borlängemål, välbevarat den långa uppländska exilen till trots.
Bilder som folk i gemen uppskattar, vackra solnedgångar eller landskapsvyer, är ingenting för Eva Hallor.
– Sådana bilder gör mig inte särskilt berörd. Det är svårt att återge storslagenheten i en tvådimensionell bild. Jag gillar att plåta saker man annars bara går förbi, grejer på en lägre nivå, som en spricka i en vägg eller en sten.
Hennes favoritobjekt finns alldeles i närheten av hennes paradis på jorden, sommarhuset i Marsta, och är en rostig militärvagn som stått ute i ur och skur i decennier. I april varje år flyttar hon dit och bor där till in på hösten.
– Där vill jag leva, bo och dö, säger Eva Hallor, som älskar att pyssla med odlingarna av örter som hon först gör olja och sedan salva av, Evas läkesalva, med mynta salvia, ringblomma, rosmarin, kyndel och johannesört.
Så här under vinterhalvåret är det okonventionella köket hennes centrum. Här finns hennes jobbdator, symaskinenoch bokhyllor, allt inbäddat av gröna slingerväxter.
– Det är här jag lever, jobbar och umgås.
Eva Hallor är född och uppvuxen i bruksorten Borlänge och beskriver sig självironiskt som ”Borlängemodset som aldrig blev stort”. Medan vi trycker i oss syndigt goda pecannötsfyllda wienerbröd utvecklar hon sina tankar:
– Därför är det lite svårt att ta till sig att jag faktiskt blir 60. Det går inte ihop med det som är motvalls och rebelliskt, modset i mig. Jag bara väntar på den dagen då jag känner att jag måste börja bära paisleymönstrade crimpleneklänningar, bruna strumpor och systerskor, fnissar hon.
Eva Hallor är en person som alltid följt sina känslor. Hon kom till Uppsala 1970 för att läsa arkeologi, efter att som åttaåring ha fängslats av ett tv-program om arkeologiska utgrävningar. Hennes syster bodde i stan, och själv hade hon tidigare sommarjobbat i köket på Akademiska sjukhuset.
– Jag tyckte det var så underbart med sista april och inte minst alla killar som jag aldrig hade sett förut. I Borlänge visste jag ju vilka alla var. Jag kände mig så fri här; här kände inte alla varandra, som hemma.
Efter tre terminers studier fick hon av en yrkesvägledare veta hur dåliga utsikterna var att faktiskt få ett arkeologijobb.
– Då bara reste jag mig upp, sa tack och gick för att aldrig komma tillbaka.
Sedan jobbade hon med ungdomar, på fritidshem, som lärarvikarie och studiecirkelledare. Hennes journalistiska skola var tidningen Upplands Nyheter där hon jobbade på 1990-talet.
I dag är Eva Hallor sedan 15 år frilans, både i text, bild och layout. Hon har haft flera fotoutställningar: In spectrum, 13 röster, Stalker, alla med bilder som bär hennes egen, omisskänneliga prägel.
– Jag spegelvänder och kopierar foton, bearbetar dem i datorn och gör sedan bilder av dem. Första gången jag upptäckte tekniken kände jag hur håret reste sig. Man kan forska i vad som finns i bildens detaljer, skala av och se vad som händer. Rätt som det är har man fångat något man inte sett från början. Lär man sig att se och tolka omgivningen upplever man större djup i tillvaron.
Eva Hallor är sedan fem år passionerad stavgångare; för henne är det ett sätt att hålla ledgångsreumatismen stången. Bästa slingan att gå på somrarna är elljusspåret i Bälinge där hon nöter stigarna tillsammans med grannen på landet. Facebook har ersatt krogen, och där hänger hon gärna om kvällarna om hon inte spelar nätspel – Mahjong eller Spindelharpan.
– Det är precis som meditation, vilsamt och lagom engagerande, ett jättebra sätt att varva ner.