Kärleken hjälpte såren att läka

De orden, uttalade av en officer i Röda armén utanför ett hotell i Wien i januari 1954, blev det formella avskedet när Francesco Kovacs släpptes efter nio år i sovjetiska fångläger. Så stark var Francesco Kovacs rädsla att han inte vågade berätta sanningen om åren i Gulag innan kommunismen hade fallit.

Han föddes i Italien av ungerska föräldrar. Fadern dog tidigt, och modern lämnade sönerna till släktingar i staden Györ, Ungern, för att själv kunna sköta familjeskrädderiet i staden Abbazia i Italien.
Kriget var i full gång när Francesco Kovacs studerade latin på gymnasiet i Györ. Snart förvandlades skolan till fältsjukhus. Skadade soldater berättade om ryska övergrepp, och om deportationer av judar och zigenare. Drygt 15 år gammal anslöt han sig till en partisangrupp.
- Jag drömde om att bli jurist, om demokrati och ett fritt Ungern som inte krossades av ryska stövlar.
Partisanerna höll till i Bakonybergen och hos dem lärde han sig spränga och minera broar och vägar.

1945 tågade dock ryssarna in i Ungern. Francesco Kovacs befann sig då i Österrike, nära ungerska gränsen. Där greps han av ryssarna och hamnade i ett provisoriskt ryskt fångläger, men en internationell Röda Korskommitté såg till att alla fångar under 18 år släpptes och han kunde återvända till familjen.
Världen jublade över freden, och livet antog ett tillstånd som liknade det normala. Francesco Kovacs såg fram mot att börja skolan igen. Han började sälja järnskrot för att försörja sig.
Men han fick bara uppleva fyra månader i frihet. Ett par veckor före skolstarten kom ryska soldater hem och sökte honom. De tog med sig alla dokument, pass, födelse- och dopattester, till och med en kärleksdikt han skrivit till en flicka.
- När jag kom hem berättade familjen att ryssarna skulle komma tillbaka.

Tanken på att fly existerade inte; han valde att stanna av rädsla för vad som skulle kunna hända hans familj.
Francesco Kovacs greps och fördes med bakbundna händer till stans polisstation. Färden fortsatte med tåg till Budapest. Där återsåg han några av sina partisanvänner, blodiga och svårt misshandlade. I nio dagar utsattes han själv för hårda förhör, skenavrättningar och tortyr.
Förhören kretsade kring partisanverksamheten. Ryssarna trodde att den var finansierad av USA, och ville veta när och hur Sovjet skulle attackeras av USA.

Francesco Kovacs anklagades för spioneri och sabotage mot Sovjetunionen, och ställdes inför 17:e flygarméns militärdomstol i Timosvara i Rumänien. Han dömdes till tio års straffarbete, enligt paragraf 58.
- Det var en flexibel paragraf rörande antisovjetiska aktiviteter. Vem som helst kunde dömas för vad som helst.
Hans låga ålder och detta att han inte blivit tagen på bar gärning gjorde att han slapp arkebusering. I stället fördes han till arbetslägret Ivdel bortom Ural och dömdes till tio års fångläger i Gulag. 1949 kom order från Moskva att alla icke-sovjetiska fångar, som betraktades som "fascister", skulle deporteras till ett "långt bort liggande läger".
- Alla visste att det betydde Sibirien. Och jag förstod att det inte fanns någon återvändo, säger Francesco Kovacs, som fördes till arbetslägret Tajshet i Sibirien.
- Vi arbetade med skogsavverkning och vi fick gå tolv kilometer till arbetet, som skedde manuellt.

Den som inte arbetade tillräckligt bra fick 100 gram mindre bröd och gröt. För övrigt var det salt sill och rotfrukts- och havresoppa som serverades i lägret.
- Vi bar kasserade kläder som inte var gjorda för kylan.
Jag frågar Francesco Kovacs hur han kunde överleva? Han svarar med en motfråga:
- Ja, hur överlever man? Jag tänkte hela tiden att jag skulle leva vidare och gjorde det på grund av min starka tro. Jag trodde på livet, och på att jag en dag skulle få återse mina anhöriga, säger han, som i dag tror att han överlevde för att berätta om vad som hände i Sovjet under personkultens tid.

När Josef Stalin avlidit 1953 skickades först fångarna till Rybinsk (Andropova) för att sju månader senare komma till Wien, som fortfarande var under rysk kontroll, och friheten.
Genom lokaltidningen i Üdine i norra Italien, dit han anlände från Wien, återfick Francesco
Kovacs kontakten med sin mor, och med brodern. Brodern hade lämnat Ungern 1950 för att först bosätta sig i Frankrike och senare Sverige och Uppsala.

I oktober 1954 kom Francesco Kovacs själv hit till Uppsala.
- Två dagar efteråt stod jag på fabriksgolvet hos Nymans cykelfabrik, säger Francesco Kovacs. Det var en av flera arbetsplatser i Uppsala under de följande åren. Och det var här i Uppsala han fann kärleken.
- På en maskerad på Stockholms nation träffade jag en jättetrevlig tjej som var pharmaceut. Vi gifte oss och bildade familj. Jag tror i dag att mina barn och mitt lyckliga äktenskap hjälpte mig att läka såren från det förflutna och de övergrepp jag utsattes för under åren i helvetet. Men jag kan aldrig någonsin glömma, och ingen annan kan förstå.

I dag ser han det som sin plikt att informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Han har hållit många föreläsningar över hela landet och reser fortfarande runt och berättar om sitt liv, på skolor, universitet,
hos föreningar och på arbetsplatser. Francesco Kovacs berättar att han tänker fortsätta så länge han orkar.
- 32 miljoner människor dog i de sovjetiska lägren, och alla döda kräver att vi som överlevde ska berätta.

Kärleken hjälpte såren att läka

"Kom ihåg att ni inte har lidit nöd under er vistelse, ni blev väl omhändertagna. Vad ni än säger och skriver i framtiden vill vi påminna er om att våra armar är långa och vi kan nå er över hela världen. Do svidanija daragie tavarisjtji! (Adjö, kära kamrater!)".